Fru talman! Om man framför ett motordrivet for-
don i berusat tillstånd och det kan konstateras att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden upp-
går till minst 0,2 promille döms man för rattfylleri till
böter eller fängelse i högst sex månader. Om
1,0 promille kan konstateras kan man dömas för grovt
rattfylleri. Straffet kan då bli två års fängelse.
När det gäller sjötrafiken infördes en straffbe-
stämmelse 1966 som innebär att den som framfört ett
fartyg eller haft en uppgift ombord som varit av vä-
sentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då varit
så påverkad av alkoholhaltiga drycker att fartyget inte
kunnat framföras betryggande döms för sjöfylleri.
I sjölagen finns det inte några promillegränser,
och det är ett problem. Krav på att sådana införs har
framförts i motioner från samtliga partier under den
allmänna motionstiden hösten 1997. Liknande krav
har funnits under flera år. Dessa har avslagits i avvak-
tan på att regeringen skulle komma till riksdagen med
en proposition. Flera utredningar har behandlat trafi-
konykterhet - senast Drograttfylleriutredningen.
Det är nu ett helt enigt utskott som begär att rege-
ringen snarast återkommer till riksdagen med ett lag-
förslag om införande av promilleregler även till sjöss.
Utskottet är medvetet om att det kan bli gräns-
dragningsproblem, då sjölagen omfattar allt ifrån
segelbrädor och kanoter till stora atlantångare. Den
omfattar också alla som fullgör en uppgift av väsent-
lig betydelse för säkerheten till sjöss. Därför blir en
lagstiftning mer problematisk än när det gäller ratt-
onykterhet, då det bara finns en förare. Men redan
1992 lade Väg- och sjöfyllerikommittén fram förslag
till en utformning av en promillegräns för grovt
sjöfylleri.
Alkoholförtäring i samband med sjötrafik är inte
förenligt med de krav sjölivet ställer, och det kan leda
till ökade risker för allvarliga olyckor. Det har vi sett i
flera fall.
Vi vet att antalet fritidsbåtar har ökat kraftigt och
att trafiken på vattnet har blivit allt tätare. Dessutom
har alltfler fritidsbåtar kapacitet för höga hastigheter.
Under sommaren kan trafikförhållandena till sjöss
nästan likna dem som finns på landsvägarna. Därför
fordras det också till sjöss reaktionssnabbhet och ett
gott omdöme.
Det råder en stark uppslutning bland allmänheten
kring att promillegränser införs. Av den utredning
som Brottsförebyggande rådet gjorde för något år
sedan framgick det att 80 % av båtklubbsordförande-
na, alla sjöpolisenheter utom en, över 90 % av dem
som svarat från kustbevakningen och alla utom tre
inom lotsenheterna var för att ett gränsvärde för grovt
sjöfylleri införs.
De yrkesverksamma menar att ett gränsvärde
skulle ha en allmän preventiv effekt och underlätta
deras arbete under förutsättning att också de skulle få
möjlighet att utföra rutinkontroller med alkoholu-
tandningsprov till sjöss.
En frivillig överenskommelse finns redan i dag
mellan arbetsgivarsidan och fackförbunden. De har
infört egna regler innebärande 0,2 promille under
arbetstid och 0,4 promille under fritid, då de regler
om 0,8 promille som anges i STCW-konventionen är
för höga.
Men, fru talman, det kan inte vara arbetsmarkna-
dens parter som skall avgöra vilka promilleregler som
skall gälla, utan det skall givetvis riksdagen göra.
Brott mot sjöfyllerilagen kommer oftast till rätts-
väsendets kännedom som ett resultat av att allmänhe-
ten tipsat om att ett sådant brott begåtts, till skillnad
mot rattfylleribrott som i mycket stor utsträckning
upptäcks genom polisens kontroller. Men i jämförelse
med rattfylleribrotten är andelen fall med höga pro-
millehalter mycket stor vid sjöfylleribrott, och detta är
mycket allvarligt. Utskottet anser, som jag tidigare
sagt, att regeringen snarast bör återkomma till riksda-
gen med ett lagförslag.
Till betänkandet har två reservationer lämnats. En
berör införande av obligatoriska förarintyg. I decem-
ber 1997 behandlade och avslog riksdagen en motion
med samma innehåll som den som nu skall avgöras.
Det finns redan i dag kompetenskrav för förare av
större fritidsbåtar, dvs. båtar som har en största längd
av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra
meter. Dessa förare måste ha skepparexamen för att få
föra fartygen.
När det gäller mindre fritidsbåtar finns det inget
formellt krav på förarintyg, men Sjöfartsverket sam-
arbetar sedan länge med fritidsbåtsorganisationerna
om att fritidsbåtförare frivilligt skall lära sig naviga-
tion och sjövägsregler. Ser man till folkbildningsor-
ganisationernas kursutbud, finner man att de flesta har
kurser som leder till förarbevis i sina program.
Utskottet har inte funnit något skäl att frångå det
ställningstagande som riksdagen gjorde i december
1997 och avslår motionen.
Den andra reservationen avser en motion av Tom
Heyman, som yrkar att manuell hantering av
skeppsdagbok slopas och att alla handels- och fiske-
fartyg skall övergå till modern ADB-teknik.
Fru talman! Det finns redan i dag en möjlighet att
få dispens för att på frivillig väg övergå till att föra
skeppsdagbok med ADB-teknik. Så sker också i viss
omfattning. Sjöfartsverket följer utvecklingen och
kommer självfallet att vidta de åtgärder som kan vara
nödvändiga, om det skulle visa sig vara besvärligt att
fortsätta att föra skeppsdagbok manuellt. Utskottet
utgår också från att regeringen följer frågan och avslår
därför motionen.
Med det anförda yrkar jag avslag på reservatio-
nerna och bifall till hemställan i betänkandet.