Fru talman! Det här är naturligtvis viktigt, och jag
och Marie Engström är överens om att vi ska stärka
insatserna i skolan för att ge ungdomarna bättre kun-
skap om ekonomi. Det har skett ett sådant arbete via
skolverket och konsumentverket under senare tid.
Jag vill särskilt framhålla att regeringen har ansla-
git tio miljoner kronor till olika ungdomsorganisatio-
ner som är engagerade i detta arbete. Jag tror att det
är bra att ungdomarnas egna organisationer medver-
kar i detta. Det är oftast den bästa utformningen av
informationsverksamheten. Den delen är viktig - att
ungdomarna får en förbättrad information och utbild-
ning om detta via skolan och kanske via ungdomsor-
ganisationer.
Marie Engström säger att hon kanske vill gå ett
steg längre. Jag har sagt att man ska utvärdera den
reform som gjordes förra hösten och se om vi måste
ta ytterligare steg. Det är hela tiden en svår avväg-
ningsfråga. Reformen förra hösten innebar att vi gav
ett antal ungdomar och andra ett sekretesskydd. Det
gör att de inte längre för enstaka förseelser behöver
råka ut för att kreditupplysningsföretagen lämnar
vidare uppgifter som leder till att de inte får t.ex. hyra
bostad eller ta banklån. Men om vi går för långt i
skyddet av de förseelser som görs finns det naturligt-
vis en risk att banker och kreditinstitutioner blir än
mer restriktiva i sin kreditgivning till vissa grupper,
inte minst till ungdomar.
Det gäller att göra en avvägning. Det gäller att
samhället reagerar i rimlig tid så att vi kan stävja en
utveckling mot ökade förseelser. Detta ska ske i
kombination med de informations- och utbildningsin-
satser som jag nämnde tidigare. Men vi måste göra
detta på ett sådant sätt att man inte ska råka illa ut om
det bara rör sig om enstaka förseelser. Om det där-
emot handlar om upprepade förseelser måste sam-
hället reagera, inte minst därför att de ungdomar som
rimligen borde vara berättigade till att få lån, hyra en
egen bostad osv. kan försättas i ett sämre läge om
banker och hyresvärdar blir mer restriktiva i sin håll-
ning.
Man måste hela tiden göra denna svåra avväg-
ning. Vi vill naturligtvis att det ska vara ett så litet
antal personer som möjligt som råkar ut för betal-
ningsanmärkningar och därmed hamnar i kronofog-
demyndigheternas register - det gäller både ungdo-
mar och andra. Det måste vara själva huvudmålet.
Om man sedan har gjort sig skyldig till en förseelse
vill vi helst att den ska vara av undantags- eller en-
gångskaraktär. Därför måste man naturligtvis ha en
rimlig form av reaktion från samhällets sida, så att det
inte ska bli fler överträdelser och så att man inte för-
svårar för ungdomar och andra att få exempelvis lån
eller egen bostad.