Fru talman! Att kort sammanfatta vad Martin Kinnunens anförande gick ut på är inte alldeles enkelt, för det höll verkligen inte ihop. Å ena sidan säger Martin Kinnunen att Sverigedemokraterna står bakom målet från Paris om att hålla temperaturökningen väl under 2 grader med sikte på 1,5 grader. Å andra sidan säger Martin Kinnunen att vi i Sverige inte kan sätta upp så ambitiösa mål. Men, Martin Kinnunen, målen handlar ju om hur Sverige ska ta sitt ansvar för att minska utsläppen så mycket som krävs för att Parisavtalets ambitioner ska kunna nås.
Jag kan tipsa Martin Kinnunen att läsa lite grann om vilka slutsatser IPCC drar när det gäller vilka utsläppsminskningar som behöver göras. Vi behöver alltså globalt i princip ha kommit ned till noll i mitten av detta århundrade för att därefter nå negativa utsläpp. Om vi då i Miljömålsberedningen säger att det är rimligt att Sverige når målet 2045 ligger det ganska väl i linje med vad forskningen brett har kommit fram till behövs för att vi ska klara målen.
Det är väldigt förvirrande att ställa upp på målen och samtidigt kritisera Parisavtalet för att det inte är tillräckligt konkret och för att länderna inte svarar upp mot det. Men när vi i Sverige försöker svara upp mot det och lägga fast tydliga målsättningar för den långsiktiga inriktningen, då är det fel.
Martin Kinnunen frågar vad det finns för motiv för Sverige att sätta upp de här målen. Ett tydligt motiv är att de är efterfrågade, att näringslivet och samhällets aktörer frågar vad politiken vill långsiktigt. Om man ska investera i ny teknik, ett nytt raffinaderi, en anläggning för att producera biodrivmedel, batterier eller vad det nu kan tänkas vara krävs det nämligen att man vet att oavsett om det är en rödgrön regering eller förhoppningsvis en stark alliansregering ligger i alla fall huvudlinjerna fast.
Varför vill inte Sverigedemokraterna bidra till att ge de långsiktiga spelregler som näringslivet behöver och efterfrågar?