Fru talman! Som vi har konstaterat vid flera
tidigare interpellationsdebatter under åren är Hans
Göran Franck och jag överens när gäller
utgångspunkterna och målet, nämligen att vi skall
göra vad vi kan för att undanröja orsakerna till
vräkningar och bostadslöshet av andra skäl.
Den ändring i hyreslagen som jag nämnde trädde i
kraft den 1 juli förra året. Den innebär bl.a. att man
har förlängt tidsfristerna när det gäller dröjsmål
med betalning som grund för uppsägning från
tidigare två vardagar till en vecka.
Återvinningstiden har förlängts från tolv vardagar
till tre veckor. Om detta är tillräckligt eller inte
tycker jag är för tidigt att uttala sig om. Lagen har
alltså gällt knappt ett år. Det innebär att vi inte har
särskilt mycket erfarenhet av hur lagändringarna
påverkar situationen. De bör rimligen ha påverkat
situationen till det bättre. Självklart skall vi följa
upp detta. Är det motiverat med ytterligare
förlängningar får vi överväga det framöver.
Jag nämnde också i svaret att bostadsbidragen har
förbättrats bl.a. för att stödja sådana familjer som
Hans Göran Fanck talar om. Inriktningen i
bostadsbidragen har varit framför allt att försöka
hjälpa dem som har en stor försörjningsbörda och
höga hyror. Man kan konstatera att ungefär 40 %
av barnhushållen år 1992 hade en hyreskostnad som
överskred den övre hyresgränsen. Nu är vi nere i
ungefär 20 %. Det har alltså skett en kraftig
förbättring, en tydligare koncentration på
fördelningspolitiska ambitioner när det gäller
bostadsbidragen.
Att den arbetsgrupp som arbetar på
Finansdepartementet är okänd för hyresgästerna
tror jag faktiskt inte riktigt på. Den har omnämnts i
tidigare interpellationssvar här i riksdagen, och jag
tror att de läses med stort intresse på
Hyresgästernas riksförbund. Varför förbundet inte
är med i arbetsgruppen vet jag faktiskt inte. SABO,
Boverket och Socialstyrelsen m.fl. är med. Hur
man har resonerat exakt när det gäller
sammansättningen av gruppen kan jag inte
redogöra för.
Till sist delar jag i hög grad Hans Göran Francks
uppfattning att de lagar och möjligheter som finns
inte tillräckligt utnyttjas av socialtjänsten. Det är
skälet till att vi kommer att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att gå ut mer aktivt och informera
socialtjänsten ute i kommunerna så att de vet hur
man skall agera i sådana här fall. Det handlar i
ganska hög grad om socialtjänsten ute i
storstadskommunerna. Det gäller för övrigt också
de bostadslösa.
Enligt den inventering som Socialstyrelsen gjort på
vårt uppdrag finns det i stort sett lika stort antal
tillfälliga bostäder av olika slag som antalet
bostadslösa. Men det gäller på riksnivå. I
storstäderna, som i Stockholm, är obalansen stor.
Där finns ett betydligt större antal bostadslösa än
tillgång på tillfälliga bostäder av olika slag. Detta är
naturligtvis ett stort problem. Det visar också att
det är svårt att gå ut med generella regler och
anvisningar. Man får anpassa litet grand efter hur
situationen ser ut. Det här är som sagt framför allt
ett storstadsproblem, i hög grad koncentrerat till
just Stockholms kommun.