Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de sverigedemokratiska reservationerna 6 och 8.
I dag behandlar vi betänkande KrU6 om barn- och ungdomsfrågor. Regeringens övergripande mål för ungdomspolitiken är att alla ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och inflytande. Sverigedemokraterna tycker att det är en klok inriktning. Men samtidigt tvingas vi konstatera att samhällsutvecklingen på flera områden rör sig bort från målen i stället för att närma sig dessa.
När det gäller utvecklingen på välfärdsområdet är det tyvärr en hård verklighet som många av Sveriges ungdomar tvingas möta. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast på alarmerande höga nivåer, och en oacceptabelt stor andel av landets ungdomar går ut skolan med ofullständiga betyg och otillräckliga kunskapsnivåer.
Antalet anmälda brott riktade mot barn och unga i form av misshandel, personrån, sexuella trakasserier och våldtäkt ligger historiskt sett på mycket höga nivåer. Framväxten av det mångkulturella samhället har fört med sig nya brottstyper riktade mot barn och unga, till exempel i form av hedersrelaterat våld och könsstympning.
Den psykiska ohälsan bland unga har ökat så kraftigt att den nu är ett av våra största folkhälsoproblem. Enkätstudier visar att så mycket som var tionde pojke och var femte flicka psykiskt mår så dåligt att de skär sig med kniv eller rakblad för att dämpa sitt psykiska lidande.
Psykisk ohälsa ligger bakom 90 procent av alla självmord som begås i Sverige. Det för mig in på yrkande 1 i motion 296 som Sverigedemokraterna valt att yrka bifall till och där syftet är att motarbeta självmord bland unga.
Antalet självmord i Sverige har halverats under de senaste 20 åren. Tyvärr gäller det inte ungdomar. Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år. Varje vecka året runt väljer minst en ung människa att ta sitt liv.
Man vet att självmord ofta är en impulsiv handling, att många självmordsbenägna ungdomar drar sig för att söka psykiatrisk hjälp och att många ungdomar lever en stor del av livet på Internet. Den information på nätet som möter en person med självmordstankar kan således vara helt avgörande för personens framtid.
När jag i går kväll gjorde en Googlesökning på ordet "självmord" var första träffen en länk till hemsidan Svensk Självmordsguide vars syfte är att uppmuntra människor att begå självmord. Dessutom ges handfasta råd om hur man ska gå till väga. Den omfattande guiden inleds med en topplista över de 15 säkraste sätten att ta livet av sig. Därefter följer kapitel som Mental förberedelse, Att välja plats och Finna modet att dö.
I likhet med motionärerna menar Sverigedemokraterna att om det finns åtgärder som regeringen kan vidta i syfte att säkerställa att en hemsida som Svensk Självmordsguide inte ska vara det första på nätet som möter en självmordsbenägen ungdom bör man åtminstone försöka vidta sådana åtgärder, speciellt om den föreslagna åtgärden är så enkel och den potentiella samhällsnyttan är så stor.
När det gäller regeringens andra övergripande mål för ungdomspolitiken, att alla ungdomar ska ges verkligt inflytande, vet jag att det både inom den offentliga sektorn och i det civila samhället pågår en rad lovvärda verksamheter och projekt där man strävar mot detta mål.
Som tidigare aktiv i ett politiskt ungdomsförbund som verkade utanför de etablerade och allmänt accepterade ramarna vet jag dock att vi har en bra bit kvar och att det absolut inte är en självklarhet att som ung i Sverige få göra sin röst hörd och att få uttrycka sina åsikter.
Efter skolvalet 2006 visade en granskning av Sveriges Radios
Ekot
att eleverna på 10 procent av landets skolor uttryckligen förbjudits att rösta på partier utanför riksdagen. En tidigare granskning av tidningen Expo visade att flera av de skolor där Sverigedemokraterna tidigare fått mycket höga resultat i skolvalen helt enkelt hade valt att ställa in skolvalen därför att man inte ville att skolan skulle få dåligt rykte. Om eleverna riskerade att rösta fel var det alltså bättre att de inte fick rösta alls.
Dessa och liknande exempel är allvarliga och manar till eftertanke kring hur djupt rotad vår demokratiska värdegrund och vår respekt för ungdomars rätt att uttrycka sig och bli tagna på allvar egentligen är, men det är ändå inte det etablerade samhället som står för det största hotet mot ungdomars yttrandefrihet och strävan efter inflytande.
Under mina år som aktiv ungdomspolitiker blev jag vid upprepade tillfällen hotad till livet av företrädare för antidemokratiska extremiströrelser. Jag blev också sprejad med tårgas, slagen med järnrör och fick stenar, flaskor och brinnande facklor kastade mot mig i samband med olika aktiviteter. Flera av mina vänner har råkat ännu värre ut, och det är egentligen ett under att ingen har blivit dödad så här långt.
Våldet och hoten från de våldsbenägna extremistgrupperna är ingenting som bara drabbar oss sverigedemokrater, utan det slår allt bredare omkring sig. Jag skulle tro att de flesta av er här inne har företrädare inom era respektive ungdomsförbund som på olika sätt råkat illa ut på grund av sitt samhällsengagemang. Jag vet också att såväl företag, intresseorganisationer och religiösa församlingar som enskilda individer har blivit måltavlor för extremisternas hat.
Jag kan alltså inte tänka mig någon viktigare åtgärd för att nå målet om ungdomens rätt till inflytande än att med alla demokratiska medel motarbeta de läror som säger att den som inte tycker som jag inte har rätt att tala över huvud taget - kanske inte ens finnas till.
Detta är anledningen till att Sverigedemokraterna har yrkat bifall till motion 2010/11:Kr206, där det föreslås att myndigheten Forum för levande historia ska ges i uppdrag att uppmuntra och möjliggöra skolresor till platser där nazismens och kommunismens folkmord har ägt rum. Syftet är att upplysa landets ungdomar om dessa lärors förkastliga människosyn och förhoppningsvis också vaccinera ungdomar mot de totalitära ideologiernas skadliga inflytande.
Denna fråga är särskilt viktig då vi på relativt kort tid, tack vare landets ansvarslösa invandringspolitik, har fått se en tredje antisemitisk och antidemokratisk lära, nämligen islamismen, etablera sig och växa sig stark i Sverige. Jag befarar att kampen mot denna vedervärdiga ideologi kommer att bli både längre och hårdare än vad kampen mot nazismen och kommunismen har varit i vårt land. Jag tror inte att vi har råd att frånhända oss några verktyg som kan vara oss behjälpliga i detta arbete.
I detta anförande instämde Per Ramhorn (SD).