Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!
Jag blev lite fundersam när jag lyssnade på det och kände att jag behövde förtydliga vissa saker. När jag hörde ledamoten tänkte jag så här: Vi pratar om arbetsmarknadsinsatser och utbildningsinsatser och om att se till att människor som står långt från arbetsmarknaden ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta har Centerpartiet, Miljöpartiet, sossarna och vi efterfrågat i fyra år. Hur många står utan arbete i dag, sa vi? Det är otroligt många – arbetslösheten skenar.
Det som vi sätter oss emot i det här förslaget är att vi ser en ganska havererad arbetsmarknadspolitik. Vi ser att man skär ned på folkhögskolor, att akassan blir lägre och att det finns stora svårigheter i våra trygghetssystem. Ändå ska man sätta press på dem som är allra mest ekonomiskt utsatta.
Om regeringen hade sagt så här: Vi kommer att införa ett riktigt motivationsprogram och göra allt vi kan för att människor ska komma i arbete. Vi ska sänka trösklarna, se till att människor kan få en utbildning när de behöver det och se till att de har alla tänkbara förutsättningar att komma ut i arbetslivet. Då hade vi stått här och sagt: Jajamänsan!
Det som jag sätter mig emot, och jag vidhåller att det är ett stort problem, är att man kommer att göra de ekonomiskt utsatta än mer utsatta. Jag förstår inte logiken. Om politiken hade gjort precis det som den ska göra hade det här inte varit ett problem. Men nu gör man precis tvärtom. Min fråga är därför: Varför gör inte regeringen alla de här sakerna utan att straffa dem som är mest ekonomiskt utsatta?