Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan.
Jag håller med om att frågan är komplex, eftersom samhället i sig är det, men det är också därför som den här reformen behövs. Människor med komplex problematik blir inte hjälpta av att vi bara sänker blicken, låter åren gå och låter dem vara i den situation som de befinner sig i.
Den som har en svag skolbakgrund behöver stöd och inte frånvaro av krav – den behöver till exempel utbildningsnära insatser. Den som saknar kunskaper i svenska behöver inte mer passivitet utan språkträning – vi vet annars vad det utmynnar i. Den som befinner sig i social isolering, som vi var inne på tidigare, behöver inte lämnas ensam hemma – den behöver mer kontakt med samhället.
Att människor har svårigheter är inte ett argument för att avstå från aktivitet utan snarare ett argument för att aktiviteten ska anpassas, precis som den här reformen säger. Att aktivitetskravet ska motsvara den enskildes förmåga är en rimlig ordning: Den som delvis har förmåga ska kunna delta delvis.
Herr talman! Jag vill snarare vända på frågan, även om det blir retoriskt. Vad är oppositionens alternativ för den som länge har varit beroende av försörjningsstöd? Ska personen bara fortsätta att vara hemma så som läget är i dag? Ska kommunerna fortsätta att betala ut bistånd utan att kunna erbjuda en tydlig struktur och en väg in i samhället? Ska barn fortsätta att växa upp utan att se sina föräldrar gå mot arbete och utbildning?
Jag skulle inte kalla det omtanke utan snarare kapitulation. Vårt perspektiv är något helt annat, och det visar vi genom den här propositionen.
(Applåder)