Herr talman! Tack, Lorentz Tovatt, för inlägget!
Jag vill börja med att säga att jag håller med Lorentz Tovatt om att Sverige ska vara ett föregångsland som gör skillnad på riktigt, både genom att nå Sveriges egna klimatmål och genom att säkerställa att världen lyckas minska de samlade utsläppen.
Klimatförändringarna är på riktigt. Vi ser effekterna här och nu, och vi måste agera här och nu. Ändå gör regeringen på område efter område för lite för att möjliggöra den omställning som vi behöver. Regeringen vill ha fossilfri el men lägger ned kärnkraften. Den vill ha elbilar men bygger inte ut laddinfrastrukturen tillräckligt. Den vill elektrifiera industrin men inte förkorta miljötillståndsprocesser. Regeringen vill ha batterier men inte bryta mineral.
På område efter område kan vi konstatera att det är väldigt fina ord men att det är regeringens politik som försvårar omställningen när det bryts ned till praktiken.
Jag blir provocerad när varje klimatinlägg som kommer från Miljöpartiet i princip är en hyllning till dem själva. Enligt Naturvårdsverket behöver vi minska utsläppen med 5-8 procent per år, men under den här regeringen har vi snarare minskat utsläppen med mindre än 1 procent per år. Företag skriker om elbrist, höga elpriser och tillståndsprocesser som är långa och oförutsägbara. Industrin i norr och företag i söder vittnar om att allting står på spel om vi inte får den el vi behöver.
Då kommer jag tillbaka till frågan. Det var intressant att Lorentz Tovatt nu pratade om att vi först måste effektivisera och sedan kan se på behoven. Detta leder mig in på elfrågan. Hur mycket el tycker Miljöpartiet att vi behöver framöver för att lyckas med omställningen? Håller man med Energimyndigheten och Svenskt Näringsliv, som pratar om kanske 60 procent mer el till 2045? Och om man skulle märka att det förnybara inte kan möta upp, är man då från Miljöpartiets sida beredd att ompröva sin syn för att lyckas med klimatomställningen?