Herr talman! Staten är en av landets största före-
tagsägare. Den statliga bolagssfären uppgår till 74
bolag, dotterbolagen ej inräknade, enligt regeringens
egen skrivelse. Den sammanlagda omsättningen upp-
gick 1996 till ca 226 miljarder kronor. Motiven för
det statliga ägandet är mycket grumliga och har en
ofta historisk, sedan länge överspelad, bakgrund.
I bästa fall äger staten bolag för att se till att vissa
offentliga åtaganden blir uppfyllda. Förekomsten av
ett sådant åtagande är dock inte i sig, som en del tycks
tro, ett tillräckligt skäl för att motivera statligt ägande
av bolag. Staten har flera andra verktyg, ofta betydligt
effektivare, till sitt förfogande.
Lagar kan användas för att se till att företag inom
en viss bransch uppträder på ett önskat sätt. Ekono-
miska styrmedel och koncessionsförfaranden är andra
lösningar som gör det möjligt att kombinera offentliga
åtaganden med privat ägande.
Bakom det omfattande statliga bolagsägandet
finns framför allt, som sagt, ideologiska motiv. Stat-
ligt ägda företag har varit och är fortfarande ett inslag
i socialdemokratisk näringspolitik. Folkpartiet libera-
lerna hyser dock den motsatta uppfattningen. Statligt
ägande är aldrig något självändamål. Det strider
tvärtom mot grundläggande liberala principer. Statliga
och kommunala bolag är dessutom ett hot mot demo-
kratin och den fria konkurrensen. Politiker är väl bra
på många sätt, men de är ofta dåliga företagsledare.
Det offentliga bolagsägandet innebär ett omfattande
slöseri med skattebetalarnas pengar.
Herr talman! Vi har under de senaste decennierna
kunnat se hur en omfattande bolagisering har ägt rum,
framför allt på kommunal nivå. Förvaltning har orga-
niserats i form av aktiebolag som helt eller delvis har
ägts av kommunerna. På statlig nivå har inte antalet
bolag växt lika kraftigt. Däremot har expansionen av
dotterbolag varit mycket stor.
Resultatet är att det har växt fram en bolagssektor
vid sidan om den demokratiskt styrda förvaltningen.
Den offentliga ekonomin blir på så sätt mer ogenom-
skådlig för medborgarna. Affärsverksamheten, både
på kommunal och på statlig nivå, leder också till
förluster och till ett ineffektivt utnyttjande av våra
gemensamma resurser.
Med bolagens frammarsch följer också att en be-
tydande del av insyn och offentlighet försvinner.
Offentlig förvaltning och aktiebolag är inte och skall
heller inte vara samma sak. Verksamhet som bör vara
offentlig med full insyn är därmed svårförenlig med
aktiebolagsformen. Folkpartiet liberalerna anser att
det kommuner och stat ägnar sig åt skall styras demo-
kratiskt och med full öppenhet och insyn för medbor-
garna.
Statliga och kommunala bolag konkurrerar dess-
utom ofta, med skattebetalarnas pengar i ryggen, på
marknader där det finns gott om privata företag och
alternativ. Detta innebär självfallet att konkurrensen
tenderar att bli osund: Det offentliga uppträder på den
marknad staten har till uppgift att ange spelreglerna
för.
Staten är dessutom ofta en svag ägare med dålig
kontroll på vad som försiggår i de egna bolagen. Säl-
lan förmår staten tillsätta de bästa tänkbara företags-
ledningarna. Dessa systemfel leder till att skandaler
och misskötsel tycks vara vanligare i de statliga bola-
gen än på annat håll. Nyligen uppmärksammades t.ex.
att Pharmacia & Upjohn, där staten är näst största
ägare, gav vd:n Fred Hassan 150 miljoner kronor i
årslön och minst 31 miljoner dollar, eller 250 miljo-
ner kronor, i fallskärm - detta i ett statligt ägt företag.
Saken kritiseras hårt av representanter för ena huvud-
ägaren, bl.a. Erik Åsbrink.
Folkpartiet anser att den kommunala och statliga
bolagshysterin måste övervinnas. Dessa bolag hotar
den offentliga ekonomin och den fria konkurrensen.
Insynen och kontrollen försvåras. De stjäl i själva
verket resurser och engagemang från det som är det
offentligas huvuduppgifter: att tillse en god vård och
en politik för att främja arbete och sysselsättning.
Problemen och svårigheterna kommer tydligt fram
i den kritik som Riksdagens revisorer riktar mot den
statliga bolagsverksamheten. Kritiken måste betraktas
som skarp. I förslaget till riksdagen, Statens roll som
ägare av bolag, som har behandlats av 17 remissin-
stanser inklusive Regeringskansliet självt, konstaterar
revisorerna bl.a. följande:
Bara i ett fåtal fall finns övergripande syften for-
mulerade för bolagen, även i de fall bolagen har
helt eller delvis andra syften än rent kommersiella.
Styrelseledamöterna har en oklar syn på vem de
representerar. Ibland känner ledamöter större lo-
jalitet med ett visst särintresse som personen i frå-
ga representerar än med bolaget, skriver reviso-
rerna.
Det är svårt att se några konsekventa principer
som styr ägarutövandet. Revisorerna riktar kritik
mot att ett och samma bolag kan ha målformule-
ringar i flera olika dokument. Dessa är dessutom
ofta långt ifrån tydliga.
Ovanstående kritik - och mycket mer - kan sam-
manfattas i ett enda ord: ineffektivitet.
Den långtgående kritiken från Riksdagens reviso-
rer mynnar ut i ett antal åtgärdsförslag. Folkpartiet
anser att samtliga dessa förslag skall bifallas.
Folkpartiet liberalerna anser att den svidande kri-
tiken från Riksdagens revisorer gör det ohållbart att
fortsätta slöseriet med skattebetalarnas pengar. Vi vill
därför, i den takt som det är möjligt, sälja ut merpar-
ten av de statliga bolagen. Det arbete som påbörjades
under den borgerliga regeringen med att minska sta-
tens företagsägande måste fortsätta. De försäljningar
som genomfördes under 1991-1994 innebar att 20
statliga företag helt eller delvis överfördes till privata
ägare. Privatiseringsprogrammet måste återupptas i
syfte att skapa sunda ägarstrukturer i bolagen, att
långsiktigt bredda riskkapitalmarknaden och - kanske
framför allt - att renodla statens roll.
Herr talman! Till sist vill jag också ta upp en vik-
tig övrig fråga. Då riksdagen har fattat ett beslut anser
jag, och säkert de flesta med mig, att det beslutet skall
verkställas och efterlevas. Sveriges regering verkar
dock vara av en helt annan åsikt. Riksdagen har redan
tidigare fattat beslut som gäller just kontakterna mel-
lan t.ex. statliga företag och departementen, men
regeringen har inte följt riksdagens fattade beslut.
Detta är i sanning upprörande och ett oskick som inte
kan accepteras. I det nya betygssystemet, som kan
vara en aning obegripligt ibland, tror jag faktiskt att
saken är solklar: Det blir tyvärr inte mer än IG, dvs.
ett klart Icke godkänt!