Herr talman! Vi ska i dag debattera kommissionens utvärderingsrapport om datalagringsdirektivet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet från allra första början. Vi har en gemensam reservation i betänkandet som nu ska debatteras, och jag vill inleda med att yrka bifall till den reservationen, reservation 1.
Datalagringsdirektivet är och har alltid varit kontroversiellt. Förslag till direktiv lades fram direkt efter bombdåden i Madrid 2004 och mötte redan då hårt motstånd. Det är ett av de mest långtgående exemplen på integritetskränkande terrorbekämpningslagar som drivits igenom i EU och i nationell lagstiftning sedan den 11 september.
Datalagringsdirektivet öppnar för en masslagring av våra kommunikationer och innebär enligt vår uppfattning ett oacceptabelt ingrepp i den personliga integriteten som inte på något vis står i proportion till nyttan av direktivet. Samtliga medlemsstater, förutom Sverige, har beslutat att införliva direktivet. Författningsdomstolarna i Rumänien, Tyskland och Tjeckien har dock ogiltigförklarat direktivet genom de nationella lagarna. En utvärdering av hur direktivet införlivats och hur det fungerat har därför gjorts.
I Sverige är datalagringsdirektivet alltså inte genomfört. På initiativ av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och mot bakgrund av de allvarliga begränsningar i medborgarnas fri- och rättigheter som förslaget innebar, röstades en minoritetsbordläggning igenom i kammaren i våras som bordlade frågan i ett år.
Vi tog initiativ till en minoritetsbordläggning av flera skäl:
För det första är det viktigt att under året få i gång en rejäl debatt om vilken enorm påverkan det här direktivet kommer att innebära på våra medborgerliga rättigheter och på meddelarfrihet och yttrandefrihet. När buggningslagen och FRA-lagen 2005 på samma sätt sköts upp ett år kom debatten i gång på ett sätt som inte hade varit möjligt utan en minoritetsbordläggning.
För det andra vill vi att regeringen ska agera för att omförhandla eller riva upp direktivet i EU under året. Sverige bör ta strid för grundläggande rättigheter. Regeringen har inte tagit några som helst initiativ för att förändra direktivet, utan endast låtit införandet av det dra ut på tiden. Nu är det möjligt att faktiskt agera för ett upprivande eller ett omförhandlande, och vi tycker att det är dags för det.
För det tredje ville vi invänta den utvärderingsrapport som nu har kommit och som vi i dag debatterar, eftersom den sannolikt skulle föreslå förändringar av direktivet.
Mycket talar för att massregistrering av medborgarnas vardagsliv är ett ineffektivt sätt att arbeta på för rättsväsendet, även om man bortser från integritetsproblemen. Kostnaderna för att bygga upp registersystemen är mycket höga, och det kan ifrågasättas om kostnaderna motsvaras av att polisen kan lösa eller förebygga fler brott.
Datalagringsdirektivet leder enligt vår mening till klart negativa konsekvenser för utvecklingen inom sektorn för elektroniska kommunikationer. Direktivet går därmed stick i stäv med intentionerna i den digitala agenda för Europa som kommissionen lanserade under förra året med målsättningen att bättre utnyttja fördelarna med en digital inre marknad för hushåll och företag.
Enligt en utvärdering som kommissionen har låtit genomföra finns det inte några kvantitativa data som stöder påståendet att datalagringsdirektivet skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa brott. Flera av remissinstanserna hävdar att det varken lett till att brottsligheten sjunkit eller till att fler brott klaras upp. Vi välkomnar att kommissionen nu avser att se över det befintliga direktivet, och vi menar att kommissionen då också måste ompröva behovet av det. Sveriges regering bör vara starkt pådrivande för att detta ska ske.
Som framgår av kommissionens utvärderingsrapport finns det även flera andra medlemsstater där direktivet inte har införlivats på grund av att författningsdomstolarna i de länderna har stoppat förslagen. Vi tycker att det är angeläget att kommissionen lyssnar till den allvarliga kritik som framförts.
Vi ser med oro på kommissionens avsikt att sträva mot en ökad harmonisering och därmed bundenhet på detaljnivå för medlemsstaterna när det till exempel gäller lagring och användning av uppgifter. Det finns en risk att detta tvingar Sverige att lagra uppgifter längre än vad direktivet medger i dag. Jag vill rikta en stark uppmaning till regeringen att verka för att så inte ska ske.
Jag ser en risk i att debatten i dag fokuserar på att det är lika bra att sitta still i båten för annars kommer situationen att förvärras ytterligare. Regeringen verkar tyvärr redan ha gett upp i kampen mot EU:s tvångsmässiga producering av övervakningslagstiftning. I stället för att debattera principen om det verkligen är rimligt att lagra och lämna ut en stor mängd information om Sveriges medborgare diskuterar vi hur lagringen ska ske och under hur lång tid.
Vi måste tala klarspråk om vad som händer med ett samhälle där alla ständigt kan övervakas av regimen och där rätten till privatliv urholkas. För varje lagförslag som innebär mer övervakning inskränker vi de medborgerliga rättigheter som är själva grunden för en fungerande demokrati. Det kan inte accepteras. Just därför vill jag rikta en stark uppmaning till regeringen att i denna fråga ta en rejäl diskussion i EU och försöka få till stånd en debatt om vad den existerande utvecklingen faktiskt leder till.