Fru talman! Den 15 januari överlämnades Miljömålsberedningens betänkande Havet och människan till dåvarande klimat- och miljöminister Isabella Lövin. I sammanfattningen till betänkandet skriver vi: "Miljömålsberedningens ambition har varit att strategin inte ska förstärka målkonflikter utan att snarare integrera och harmonisera målen för olika verksamheter." Jag hoppas innerligen att den intentionen följer utredningen på den fortsatta resan fram till proposition och beslut och inte bara i det betänkandet utan allt inom detta viktiga område som vi nu debatterar.
I vårt arbete i Miljömålsberedningen har stort fokus, av självklara skäl, legat på Östersjön och de utmaningar som finns där. Kristdemokraterna vill att Sverige går i täten för ett gemensamt ansvarstagande för Östersjöns miljö. Östersjön är ett världsunikt bräckvattenhav med ett särskilt ekosystem. Oregelbundna variationer i saltvatteninflödet medför instabila villkor för arterna som finns där, och den långsamma vattenomsättningen gör att gifter och andra kemikalier inte rinner ut ur innanhavet i någon större omfattning utan stannar kvar och anrikas där.
Dessa omständigheter gör att det är motiverat att ta särskilda hänsyn till Östersjöns miljö och djurliv. För att hantera miljöutmaningarna är det nödvändigt med ett nära samarbete mellan kuststaterna. Dessa bör solidariskt finansiera sådana kostnadseffektiva miljöåtgärder som gynnar Östersjöns gemensamma miljö.
Det är mycket viktigt att EU:s ramdirektiv för vatten genomförs i alla Östersjöländer och att Ryssland tydligt involveras i detta arbete. Alla berörda länder bör också intensifiera arbetet med att identifiera och sanera källor till dioxin, kadmium och PCB. Dessa gifter skadar allvarligt Östersjöns djurliv.
Fru talman! För drygt ett år sedan besökte Miljömålsberedningen Helsingfors. Där fick vi då höra hur de investeringar som har gjorts bland annat med hjälp av Nordiska investeringsbanken för att rena floden Neva, som har sitt utlopp vid Sankt Petersburg, har gjort stor skillnad, vilket kunde märkas i vattnen utanför Helsingfors. Det är, fru talman, enligt vårt sätt att se helt korrekta satsningar. Självklart ska vi sopa rent framför egen dörr, men om vi ska nå målen måste vi ta de största utsläppen först. Då är ett samarbete runt Östersjön helt avgörande eftersom vi fortfarande ser många skulder inte minst sedan kommunismens tid i Östeuropa.
Trots att utsläppen av fosfor och kväve till Östersjön nådde sitt maximum omkring 1980 fortsätter innanhavet att plågas av övergödningsproblem. De återkommande algblomningarna sommartid är ett av tecknen på att Östersjön inte mår bra. 15 procent av botten betraktas som död i den bemärkelsen att bara bakterier överlever där. Närmare 30 procent av havsbotten lider av allvarlig syrebrist. Den främsta orsaken är övergödning från avlopp och jordbruk, och den största delen av föroreningarna i Östersjön kommer via floderna.
Inom Östersjöns avrinningsområde lever 90 miljoner människor. Det är viktigt att investeringar i avlopp och utvecklingen av jordbruket kring innanhavet sker med stor hänsyn till miljön. Vi föreslår därför bland annat att ett system med överlåtbara utsläppsrätter för kväve och fosfor bör prövas i Östersjön. Det behövs även ett fortsatt arbete för att minska övergödningen av vattendrag och hav genom ett mera hållbart brukande, bland annat via insatser som Greppa näringen. Hållbara gödningsmetoder behöver utvecklas, inte bara utifrån miljösynpunkt utan även ur självförsörjningssynpunkt.
Fru talman! Utefter de svenska kusterna finns många förlista vrak. Flera av dessa läcker olja, vilket skadar miljön. Flera vrak har också kemiska stridsmedel ombord, vilka utgör ett arbetsmiljöhot mot yrkesfiskarna.
Sedan hör vi ofta från denna talarstol om andra exempel. Det kan vara gifttunnorna i Sundsvallsbukten, som ingen vill kännas vid. För de flesta vrak eller dumpade gifter som utgör potentiella miljöhot är det svårt att identifiera vem som är ansvarig ägare. Det finns för närvarande ingen myndighet i Sverige som har det övergripande ansvaret för läckande vrak.
I en departementsskrivelse från 2015 har man föreslagit lagändringar för att tydliggöra ansvaret, men ännu har de inte resulterat i ny lagstiftning. Det är angeläget att sjölagen ändras så att ansvaret för läckande vrak tydliggörs. I december 2017 utfärdade regeringen en förordning om vrak med kompletterande bestämmelser till sjölagen. Det är positivt men inte tillräckligt eftersom förordningen inte berör äldre vrak utan tydlig ägare.
Fru talman! Kristdemokraterna vill att avloppsreningsverk ska utrustas med avancerade reningsmetoder som klarar av att reducera läkemedelsrester och andra föroreningar som reningsverken i dag inte är kapabla att rena med nuvarande processer. Detta kan exempelvis göras genom pilotprojekt runt om i landet.
Naturvårdsverket fick i december 2015 i uppdrag att i nära dialog med flera myndigheter utreda förutsättningarna för användning av avancerad rening i syfte att avskilja läkemedelsrester från avloppsvatten för att skydda vattenmiljön. Uppdraget redovisades i april 2017. Naturvårdsverket konstaterar i rapporten att det finns ett behov av att införa avancerad rening av läkemedelsrester i avloppsvatten. Sådan rening skulle dessutom medföra rening av andra oönskade ämnen.
Dyra krav ställs i dag på enskilda avloppsägare trots att det finns betydligt mer kostnadseffektiva åtgärder som kan göras. Men det är för staten "gratis" att höja kraven på enskilda eftersom dessa får stå för kostnaden själva. För att nå miljömålen vore det betydligt billigare om skattebetalarna gemensamt finansierade kostnadseffektiva åtgärder, exempelvis strukturkalkning av åkermark. En uppgradering av enskilda avlopp kostar 10 000-25 000 kronor per kilo minskat fosforutsläpp. På många håll där kommunerna med stöd av Havs- och vattenmyndigheten kräver att nya avloppsanläggningar installeras är det tveksamt om det över huvud taget blir någon miljönytta eftersom fosforn stannar i marken innan den når vattendraget. Kostnadseffektiviteten för åtgärder i kommunala avloppsreningsverk ligger omkring 2 000 kronor per kilo fosfor.
Stor kostnadseffektivitet finns för investeringar som förebygger så kallade bräddningar, vilket innebär att reningsverket släpper förbi vattnet utan att rena det. Att investera i nya avlopp kostar 150 000-200 000 kronor för den enskilde. För Sverige som helhet styr reglerna om enskilda avlopp investeringar på tiotals miljarder kronor. Det är därför demokratiskt rimligt att dessa regler blir föremål för politisk prövning utifrån olika mål. I dag handlar det om enskilda kommunala tjänstemän som gör tolkningar av en allmänt hållen lag samt i föreskrifter och allmänna råd på myndighetsnivå. Och i dag är det verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att miljöskyddskraven uppfylls. Det vore rimligt om det när det gäller ett enskilt privat hushåll är det offentliga som har bevisbördan för att hushållet orsakar en negativ miljöpåverkan.
I det dagliga livet tänker sig nog inte medborgaren att den privata bostaden utgör en verksamhet. Kristdemokraterna anser därför att det ska införas ett skaderekvisit i va- och miljölagstiftningen, vilket innebär att kommuner och statliga myndigheter måste kunna påvisa att det sker en otillåten miljöpåverkan innan man kräver att den enskilda fastighetsägaren ska genomföra en dyr investering. Det finns dessutom nu en dom från mark- och miljödomstolen i Växjö gällande enskilda avlopp där det framgår att mer ingripande åtgärder än vad som behövs inte får tillgripas. Vidare framgår det att för att ett föreläggande eller ett förbud enligt denna paragraf ska kunna ges krävs att en skada eller olägenhet har konstaterats. Man menar alltså att det ligger på kommunen att påvisa skada eller olägenhet. Den omvända bevisbördan som vi önskar är således på god väg tack vare domstolen även om regeringen tydligt stretar emot vad gäller förtydligande i lagen.
Många ej godkända enskilda avlopp ägs av äldre personer eller andra med små ekonomiska resurser. Investeringen för att installera ett godkänt avlopp kan vara orimligt betungande eller omöjlig att genomföra för dessa fastighetsägare. Vi föreslår därför att statliga lånegarantier till dessa fastighetsägare ska subventioneras. Det är den enskildes avgift för lånegarantin som ska kunna sättas ned.
Jag började med haven och vill avsluta där, fru talman.
Det brukar ofta talas om nedskräpningen i haven och att den absolut största delen kommer från floder i Asien och Afrika. Vi har därför valt att ansluta oss till en reservation från Moderaterna om att regeringen ska verka i FN för ett dekret om att snarast få stopp på den marina nedskräpningen av de tyngst belastade floderna i Asien och Afrika. Jag vill med anledning av detta yrka bifall till reservation nummer 11. Som tidigare har sagts måste vi ta de största utsläppskällorna först. Det är de som gör störst verkan.