Fru talman! Som ett av få länder i världen höjer
nu Sverige biståndet år från år. Anledningen till att vi
fick skära ned så kraftigt var ju att när vi kom till
regeringsmakten fanns det ett gigantiskt underskott i
statsfinanserna och en utlandsskuld som var enorm.
Det var ett arv från Lars Leijonborgs kamrater i den
borgerliga regeringen.
Men jag tycker att det är lite futtigt att debattera
det förgångna. Se på den inriktning och den vilja som
vi har nu. Nu växer biståndet år från år. Det är ingen
nedskärning. Vi skjuter fram det ett par månader,
intill januari nästa år. Då kommer man att betala fullt
ut för dessa åtaganden.
Visst, vissa organisationer får planera om och
lägga fram sin planering med några månader. Men i
fråga om de stora, akuta, humanitära insatserna i
Bosnien, i Kosovo, i Centralamerika och vad gäller
fredsprocessen i Mellanöstern, som nu äntligen kan
komma i gång igen, står Sverige som en av de största
biståndsgivarna. Det lilla Sverige är fjärde största
biståndsgivare till FN:s flyktingkommissarie, och
likaså till internationella Röda korset. Vi är femte
största bidragsgivare till Unicef, FN:s barnfond.
Så stå inte här och måla oss i säck och aska. Räta i
stället på ryggen och var glad och nöjd över vad Sve-
rige kan göra för fred, frihet, demokrati och utveck-
ling i världen. Vi har ingenting att skämmas för. Vi är
tvungna att hålla på finanserna eftersom solidaritet i
världen förutsätter soliditet i ekonomin här hemma.
Det är den bästa vägen för att vi skall kunna hjälpa
andra i världen och för att få en fredlig värld.