Fru talman! Det här är ett ämne som jag har de-
batterat vid ett antal tillfällen tidigare, men då i sam-
band med ärenden som behandlats av kulturutskottet.
Mot den bakgrunden känns det nu som en klar fram-
gång att skatteutskottet kommit fram till ett tillkänna-
givande, dessutom i enighet, om att regeringen bör se
över den här frågan och återkomma till riksdagen. Jag
utgår från, fru talman, att ordet "bör" i detta samman-
hang betyder ska.
Det har inte varit så enkelt att baxa socialdemo-
krater och vänsterpartister hit, och jag har en stark
känsla av att det är under galgen som de har gått med
på tillkännagivandet. Det hade nog blivit så här utan
socialdemokrater och vänsterpartister också. Det var
kanske ett utslag av det när ingen representant för de
partierna hade anmält sig till talarlistan, åtminstone
inte när jag såg den senast, i detta ärende.
Så går jag över till sakfrågan. Kultursponsring har
under många år varit tämligen oproblematisk och har
också ökat. Inte minst inträffade det när idrotten
drabbades av ett antal fuskaffärer i form av dopning.
Det fanns då företag som föredrog att flytta sitt kom-
binerade behov av reklam och samhällsengagemang
från idrott till kultur. Men så fick vi domen mot
Pharmacia 1999, och sedan dess har det varit betyd-
ligt svårare att få fram sponsorer till kulturen.
Reklamen inom kulturen blir inte lika tydlig som
inom idrotten, där idrottsdräkterna kan översållas
med reklam så att man knappt ser vilka ursprungsfär-
ger de har. Den gamla identifikation som Halmstad
Bollklubb har med blå tröjor och vita byxor är bara
till en del sann numera. Men det stöder onekligen
idrotten, framför allt på elitnivå. Det är inte lika käckt
med diverse reklam på frackarna i en symfoniorkester
eller på skådespelare som ska gestalta medeltiden i ett
Shakespearedrama.
Dessutom är det inget tvivel om att det har skett
olika bedömningar i olika taxeringsdistrikt i Sverige.
Det kan bero på olika traditioner eller annat, men
oberoende av vilket är det olyckligt.
Jag utgår från att denna översyn handlar dels om
att förtydliga möjligheterna till kultursponsring, dels
om att underlätta den. Här handlar det, precis som i
två andra betänkanden i dag, om gränsdragningar och
vad som i detta sammanhang är direkt eller indirekt
samarbete, direkta eller indirekta motprestationer
eller gåvor. Vi är klart och tydligt överens om att det
senare inte ska vara avdragsgillt.
Om ett företags sponsring däremot innebär att fö-
retag får använda sponsorsmottagarens namn i sin
reklam eller PR och att det ger ett tillskott till verk-
samheten bör det kunna bedömas positivt från av-
dragssynpunkt. Hur detta ska formuleras i en lagpara-
graf har jag ingen lösning på här och nu, men det är
det som ska komma fram i översynen.
Slutligen vill jag vara tydlig, så att det inte uppstår
några missförstånd, och säga att jag ser sponsring av
kultur som ett komplement till annan finansiering av
kultur. Den största finansieringen står vi som invåna-
re för, i form av biljetter etc., och sedan kommer det
offentliga. Sponsringen står för en mycket liten del.
Men den gör onekligen nytta, som det där lilla extra
som så ofta behövs som en stimulans i kulturarbetet.