Fru talman! Ann-Kristine Johansson använder begreppet landsbygdsglasögon - var det så? Jag har aldrig hört det förut. Jag kan i alla fall garantera att vi inte har svetsskärm på oss när vi diskuterar dessa frågor och läser våra papper. Då blir det nämligen nattsvart. Då kommer vi inte någonstans. Men svetsskärmar behöver vi ibland för att kunna bena isär de svåraste frågorna. Det kanske krävs en svets, det kanske krävs hög värme och det kanske krävs hårda material ibland.
Du har antagligen helt rätt, Ann-Kristine, om du nu har läst på från den senaste debatten du och jag hade här i kammaren. Men om det är så att detta var ett bekymmer är jag förvånad över att ni tidigare gjorde det svårt för de företag som behövde ha säsongsanställda och timanställda. Det förvånar mig.
Vi kan för all del fortsätta att bråka om vem som hade det sämsta alternativet. Vi kan förlänga debatten så att kulturutskottet aldrig kommer hem - jag ser att stackars Dan Kihlström står där och vinkar - men icke desto mindre har vi ett annat bekymmer. Precis som du säger - jag ger dig rätt i en sak - är det ofantligt svårt att få tag på kompetent folk inom dessa näringar. Det är sant. Jag väljer dock att inte gömma mig i en skyttegrav och säga att ni inte har fixat utbildningen under dessa tolv år - ni har ju krävt att man ska ha högskolekompetens i första hand, i stället för att se till att människor fort kommer ut i praktiska arbeten och blir en resurs. Jag väljer att inte säga detta, men jag kan fundera över det ibland.
Jag tror inte att dessa beslut är avgörande. Problemet är ett annat: Det finns inte folk i dag.
Jag ska helt kort ta ett exempel. I Estland väljer kockar att jobba som byggnadsarbetare därför att det är bättre betalt. Jag tror att lönediskussionen delvis är avgörande här.