Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande.
Det betänkande som vi har att ta ställning till i dag
har som utgångspunkt att en av samhällets viktigaste
uppgifter är att skydda barn mot alla former av
sexuella kränkningar. Sexuella övergrepp mot barn är
ett extremt uttryck för att den vuxne inte respekterar
ett barns behov och självklara rätt till kroppslig
integritet. Barn som utnyttjas i sexuella sammanhang
tar både social och känslomässig skada.
Även om Sverige internationellt sett ligger
förhållandevis långt framme vad avser lagstiftningen
om barns rätt finns det skäl att hela tiden vara
uppmärksam på eventuella brister och att ta till vara
de möjligheter som finns att ytterligare stärka barns
och ungdomars skydd.
I olika sammanhang har brottsrubriceringen
"sexuellt umgänge med barn" diskuterats. Detta
utmönstras enligt betänkandet och skall i stället
rubriceras som sexuellt utnyttjande. Bakgrunden till
detta är att ordet umgänge vanligen åsyftar sexuella
handlingar av frivilligt slag. För mig, och för de flesta
andra, är ordet umgänge positivt laddat, och ordets
makt skall inte underskattas. Sexuella handlingar med
barn är från barnets sida inte i verklig mening
frivilliga. Det är viktigt att lagstiftningen tydligt visar
att det är fråga om ett utnyttjande om ett barn deltar i
en sexuell aktivitet med en vuxen.
Även höjningen av straffmaximum för det grova
sexuella utnyttjandet är en viktig markering. Genom
att man höjer maximistraffet så att det motsvarar
straffmaximum för våldtäkt visar man att handlingar
där exempelvis egentligt fysiskt våld inte har
förekommit ändå betraktas med samma allvar.
En viktig förändring sker också genom att
bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas så att
det blir straffbart att förmå även den som är över 15 år
men inte 18 år att medverka vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell posering. Unga
människor som utnyttjas i pornografiska sammanhang
kan inte själva överblicka de långsiktiga
konsekvenserna av sitt handlande. Risken är stor att
de skadas känslomässigt. Den som utsätter våra unga
för sådana risker bör därför drabbas av straff.
En ytterligare viktig förändring är förlängningen
av preskriptionstiden. Barn som utsätts för sexuella
övergrepp kan ofta på grund av beroendeställning,
lojalitet mot gärningsmannen, rädsla eller bristande
mognad inte berätta om vad de har utsatts för förrän
de har kommit upp i tonåren. Effekterna av
övergreppen är ofta svåra, livsvariga psykiska skador.
Det starka intresse som uppbär det straffrättsliga
skyddet mot att barn utsätts för sexuella kränkningar
sammantaget med det förhållandet att anmälan för
sådana brott ofta görs en lång tid efter kränkningen
motiverar att preskriptionstiden förlängs.
Jag har emellertid en liten undran med anledning
av betänkandet.
Till grund för betänkandet ligger den förra
regeringens proposition. I denna proposition förs ett
resonemang om behandlingen av barn som har
berövats friheten. Bl.a. konstateras att frihetsberövade
barn enligt barnkonventionen skall hållas åtskilda från
vuxna. Med hänvisning till att
Ungdomsbrottskommittén har lämnat förslag som
syftar till att förbättra situationen för unga intagna
lades det i detta sammanhang inte fram något förslag
till förändringar.
Det kan då vara på plats att notera att en majoritet
av riksdagens ledamöter för en vecka sedan sade nej
till den inriktning som hade förespråkats av
Ungdomsbrottskommittén. Hur har den majoritet som
motsatte sig förbättringarna tänkt göra i stället?