Fru talman! Jag ska börja med att berätta om en av alla de skuldsatta jag har haft kontakt med under senare år. Jag har talat eller haft korrespondens med åtminstone ett par hundra stycken.
Marianne är lite drygt 60 år och sjuksköterska. I slutet av 80-talet startade hennes man ett företag och lånade pengar i bank. Både hon och mannen skrev på borgen i banken. I början av 90-talet kom en viss kris som vi alla känner till, och företaget gick i konkurs. Sedan ungefär mitten av 90-talet har Marianne och hennes man haft utmätning i lön och betalat av räntor på den här skulden - som numera inte är till banken utan har överlåtits så där två tre gånger till olika finansbolag. Trots löneutmätningarna växer skulden hela tiden.
Detta är den typiska evighetsgäldenären, enligt den uppfattning jag har fått av den utredning jag nu har bedrivit under ett antal år. Det är denna typ av personer som behöver en skuldsanering så fort det över huvud taget går att genomföra.
Den utredning som jag har drivit och de förslag som jag lagt fram om lättnader i skuldsaneringen tände ett ljus hos Marianne och hennes man och hundratals andra gäldenärer. Det kanske en del av er tycker är egendomligt, men skillnaden mellan att betala ytterligare fem år och att betala ytterligare tre år är oerhört stor för dem som har levt med löneutmätning i kanske 10-15 år.
Det är därför viktigt och centralt att det enligt de förslag som jag lade fram i Insolvensutredningen - och där gör jag fortfarande allt jag kan för att försöka få till stånd det i lagstiftningen - verkligen blir en betalningsperiod på tre år. Då kan de här personerna se fram emot en ny framtid under ordnade ekonomiska förhållanden.
Jag berättar det här om Marianne för att jag vill ta bort lite grann bilden av att gäldenärerna skulle vara som de personer som uppträder i
Lyxfällan
i tv. Jag är bekymrad över det tv-programmet, för det har förstört för de verkliga evighetsgäldenärerna, som mitt hjärta talar för. Å andra sidan fyller det programmet en stor funktion, för folk måste lära sig att hantera sin ekonomi.
Jag vill påpeka att förutom detta med betalningstiden skrev vi i utredningen, som vi lade fram för regeringen, att man skulle titta på två saker till i den översyn av utsökningsbalken som jag tycker är absolut nödvändig och som måste bli ett nästa steg. Det ena var att man skulle ändra avräkningsreglerna så att kapital räknas av först och räntorna sedan. Det skulle vara en lättnad av betydelse.
Det andra var något som snarast kan föras in på kontot för renhållning, nämligen att Kronofogdemyndigheten skulle granska så att fordringarna inte var preskriberade. I dag får Kronofogdemyndigheten inte självmant ta upp den frågan och undersöka om fordran är preskriberad eller ej utan först om den skuldsatte gör invändningar om det. Det är min övertygelse att det skulle innebära att en del fordringar skulle falla bort och inte kunna verkställas på grund av att de var preskriberade.
Anti Avsan talade för en stund sedan om balansen mellan den skuldsatte och långivaren. Jag tycker att det förslag till skuldsanering som vi har lagt fram innebär en bra balans. Vi måste flytta balansen till grann från fördelarna för kreditgivarna, fordringsägarna, till förmån för gäldenärerna. Det är alldeles uppenbart. Det visar sig inte minst på grund av den oerhört generösa kreditgivning som vi just nu har i samhället.
Detta om överskuldsättning, så några ord om utmätning av bostäder. Jag tror att det ligger en del i vad Hillevi Larsson sade om att det faktiskt är reglerna från den 1 januari 2008 som gjort att det har blivit en viss ökning av antalet utmätningar. Men det beror i sin tur på att de regler som vi antog som administrativa förändringar inte var helt genomtänkta, inte ens hos inkassobyråerna. Hos inkassobyråerna hade man ett stort antal ärenden där man begärde enbart utmätning i lön och inte gav sig på övriga tillgångar. Man kan fråga sig varför. Var det för att man inte trodde att det fanns andra tillgångar, eller det kanske till och med var väldigt bra att ha en utmätning i lön löpande år från år? Det blev en ändring, och det blev en viss ökning, det är alldeles uppenbart.
Jag har funderat lite om någon skulle ha undersökt om det finns regler om utmätning av bostäder i några andra länder. Ingen av talarna har tagit upp den frågan, och det kanske inte är konstigt. Såvitt utredningstjänsten i riksdagen har kunnat finna finns det inget land i Europa som har utmätningsfrihet när det gäller bostäder, utan i alla länder man kan utmäta villor, lägenheter och bostadsrätter. Däremot finns det i USA regler som gör att bostaden under vissa förutsättningar kan lämnas utanför verkställighet. Det kan möjligen vara intressant att föra med sig.
När det gäller exekutiva auktioner på fastigheter påstås det att en del sådana sker på grund av små skuldbelopp. Jag har inte sett några sådana konkreta fall, så jag tillåter mig att betvivla det, i all synnerhet som jag tillhör dem som har övervarit åtminstone ett hundratal exekutiva auktioner på fastigheter där det alltid är långivare som har inteckningar i fastigheten som begär försäljning av fastigheten.
Jag tror inte att vi ska överdriva det där med utmätning av fastigheter på grund av småbelopp. Förekommer det är det säkert mycket sällsynt.
Jag tycker för min personliga del att i den kommande översyn av utsökningsbalken, som vi egentligen alla måste arbeta för att få till stånd under nästa mandatperiod, bör den här frågan föras med. Sedan får man se vilka eventuella lösningar som kan finnas. Vi bör i varje fall göra vad vi kan för att undvika vräkningar av vuxna och barnfamiljer.