Fru talman! Jag börjar med att svara i allmänna ordalag. I och för sig är jag väl av uppfattningen att jag inte under några förhållanden kan tillfredsställa Egon Frid med mina svar. Jag ska i alla fall göra ett försök.
Vad det handlar om är att finna de samhällsekonomiskt bästa lösningarna. Naturligtvis innefattas ett ganska brett perspektiv när man tittar på de negativa konsekvenser som uppkommer med så kallade evighetsgäldenärer. Detta med att förlora hoppet om och tron på att någonsin kunna leva på ett mer anständigt sätt i sitt liv är naturligtvis ett väldigt hårt slag för människor som oförskyllt drabbas.
Samtidigt finns det en motsida här - det är vad allting handlar om; det gäller att hitta en balanspunkt. För att kunna komma vidare i de här frågorna har Insolvensutredningen - Jan Ertsborn får senare här svara på det - avlämnat ett antal konstruktiva förslag om möjligheterna att komma vidare, om att ta sig ur situationer som samhällsekonomiskt är negativa.
Sedan finns det olika uppfattningar om var balanspunkten ska ligga. Det är väl egentligen det som diskuteras. Man kan väl säga att det inte handlar om antingen eller, om att den ena eller den andra sidan har rätt, utan om att man hittar fram till en avvägning som är sådan att båda sidor gagnas av den lösning som väljs. Detta är inte alldeles enkelt. Det fordrar ganska mycket arbete inom Regeringskansliet. Just det arbetet pågår.
Precis som Egon Frid säger finns det också många andra viktiga komponenter. Det gäller då skuldrådgivning och information i samband med att kreditavtal ingås. Även en mängd andra saker har stor betydelse. Att det finns en ambition att göra någonting åt de problem vi kan se råder det ingen tvekan om.