Fru talman! Jag ska försöka fatta mig kort. Det har blivit något fel på talarlistan. Jag hade tänkt mig att hålla ett längre anförande.
Fru talman! Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Människor hamnar genom konkurs eller överskuldsättning på annat sätt i en besvärlig situation. Även Vänsterpartiet måste inse att vi som har ordnad ekonomi tillsammans har ett ansvar att vara borgenärer, att hålla i gång hela maskineriet och vara generösa mot en medmänniska som behöver ett lån, och då vill inte vi bli snuvade på de pengarna. Ja, det är enkelt att förstå. Vi vill att den som vi hjälper och stöttar med lånet ska komma ifrån sin situation och få en andra chans i livet, då det finns skilda anledningar till att man hamnat i en besvärlig situation. Betalningsmoralen är som regel hög i vårt land. Man blir olycklig när man får för mycket skulder och inte klarar av dem.
Hur ska vi då åstadkomma detta? Min partikamrat, som var civilminister 1994, införde skuldsaneringslagen. Den har inte kommit till av någon s-märkt regering, vill jag gärna berätta, utan skuldsaneringslagen kom till under en regering som leddes av en moderat statsminister för att hjälpa människor som hade det besvärligt och ge dem en andra chans. Det är ingen socialdemokratisk regering som har infört den.
Vi är nu beredda att mjuka upp skuldsaneringslagen. Vi vill hitta vägar för att den ska bli ännu effektivare. Tala om människosyn, om det inte handlar om att i en balans hjälpa den som är mest utsatt.
Vilka är det då som ska få skuldsanering? Vi vill att både aktiva näringsidkare och privatpersoner ska kunna prövas för att få skuldsanering. Vi vill att den ska mjukas upp så att skuldsaneringen sker under en närmare tid. Nu står det att man ska få skuldsanering om man inte kan betala sina räkningar inom överskådlig. Det finns en utredning som visar på att man i stället ska ändra den tiden till den närmaste tiden. Det är alltså ungefär fem år i stället för tio till femton år.
Vi vill att betalningsperioderna ska minska. Det som gäller i dag är att betalningsperioden ska vara fem år, men att leva på existensminimum i fem år är jättetufft. Därför kan vi se en möjlighet att, som utredaren säger, minska den till tre år. Dessutom skulle man på sikt kunna mjuka upp preskriptionsreglerna och se om det finns andra möjligheter.
Vi som har det sociala ansvaret och är beredda att stötta dem som lånar ska känna att det finns tillräckligt stora möjligheter. Men framför allt ska alla människor få en andra chans att komma till rätta med denna problematik.
Det har lyfts fram att barn kommer till korta. Under denna mandatperiod har regeringen antagit en strategi som innebär att inget barn ska behöva vara med om en vräkning. Är inte det bra? Jag riktar frågan till Miljöpartiet som hela tiden säger att mängder av barn vräks. Det stämmer inte; det blir färre och färre. Strategin är att inga barn ska vräkas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag utgår från att regeringen i sin proposition tänder hopp hos överskuldsatta.