Herr talman! Jag måste säga någonting när Annika Hirvonen Falk säger att jag inte är så entusiastisk. Man kan vara översvallande lycklig över många olika saker i livet, men när det gäller allvarlig brottslighet är det svårt att känna lycka även om man talar om förbättringar av ett system och om man själv tycker att det här systemet inte har fungerat.
Det är svårt att få någonting perfekt när det gäller lagstiftning. Jag tycker att det är på sin plats att vara lite ödmjuk och också förstå att det kan innebära vissa problem om man till exempel hamnar i en situation där målsäganden inledningsvis frivilligt har deltagit i sexuella aktiviteter men sedan någon gång, med full respekt för sitt eget sexuella självbestämmande, försökt uttrycka att det räcker. Livet är komplicerat, och det är också alla de här situationerna.
Jag tycker att det är på sin plats att faktiskt lyfta ett varningens finger för att målsäganden i vissa situationer kan bli mer utsatt än tidigare. De två alliansregeringarna genomförde också vissa förändringar i sexualbrottslagstiftningen. Det handlade bland annat om frozen fright-situationerna. Vad vi känner till är att det här med otillbörliga frågor upplevs som väldigt kränkande. Men då är frågan: Vad är tillbörligt när åklagaren har bevisbördan? Jag tycker att man ska ha den inriktning som de två alliansregeringarna hade, nämligen att försöka minska pressen på målsäganden så långt det är möjligt. Det är illa nog att ha blivit utsatt för allvarlig brottslighet om det kan bevisas.