Herr talman! År 1978 var jag 20 år gammal. Jag var en ung feminist från Kungälv som hade flyttat till Stockholm och börjat läsa på Juridicum. Det var inte feminismens högborg. Där fanns en extraordinarie docent i straffrätt som hette Madeleine Löfmarck. Hon hade då den aktningsvärda åldern 36 år och var en viktig förebild för oss unga feminister som läste juridik i Stockholm på 1970- och 1980-talen. Madeleine var gäst på Juridiska föreningens pubar och pratade om vikten av kvinnor i juridiken och vikten av ett feministiskt perspektiv på juridik.
Det känns fantastiskt stort att i dag få vara med och debattera och i morgon rösta igenom det nu aktuella lagförslaget. Jag vill gärna använda Annika Hirvonen Falks ord: Vi skriver historia.
Madeleine Löfmarck, som så småningom blev Madeleine Leijonhufvud, är kanske den enskilt viktigaste individen när det har gällt att se till att detta blev möjligt. Det är hon och civilsamhället, inte minst det unga civilsamhället med Fatta-rörelsen och andra organisationer, som har varit pådrivande.
Jag vill gärna framhålla Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tidigt har sett och drivit de här frågorna. Men ni får ursäkta: Madeleine Leijonhufvud, som hon heter numera, och civilsamhället har ändå haft en avgörande roll. Det känns viktigt för mig att få inleda mitt anförande med att tacka Madeleine och alla er andra som finns representerade på åhörarläktaren i dag.
Herr talman! Vi är många som på olika sätt har bidragit till detta. Min lilla fjäder i hatten är att jag var jämställdhetsminister i den regering som skrev direktiven. Men när vi nu är här tillsammans har vi baxat det så långt att vi alla är överens. Det tycker jag är viktigt.
Att vi nu får en modernare sexualbrottslagstiftning, en lagstiftning som är tydligt baserad på frivillighet, är ett mycket viktigt steg. Flera av er har understrukit detta. Men det är bara ett steg av många som vi måste ta för att nå målet: ett samhälle där varje människas sexuella integritet respekteras fullt ut och där ingen flicka, tjej eller kvinna utsätts för några kränkningar på grund av sitt kön. Här känns det självklart att säga flickor, tjejer och kvinnor, för precis som Linda Snecker och Annika Hirvonen Falk underströk är det i 19 våldtäkter av 20 kvinnan som är offret. Sexuellt våld mot kvinnor är det extrema uttrycket för den maktordning som systematiskt håller tillbaka kvinnor och flickor och hindrar dem från att ha samma frihet som pojkar och män.
Ända sedan de där åren på 70-talet när jag blev feminist har jag ägnat min tid i och utanför politiken åt att jobba medvetet med dessa frågor. Det ger perspektiv som jag gärna vill återkomma lite till.
Inte bara vid det här beslutet utan också tidigare har det varit civilsamhället som har legat bakom när de stora stenarna har börjat rulla. På 1970-talet frigjordes faktiskt denna kraft av en beryktad sexualbrottsutredning. Det var en statlig utredning bestående av sju män och en kvinna som 1976 föreslog att straffen för våldtäkt skulle sänkas för att avdramatisera frågan. Kommittén ville också att det skulle betraktas som en förmildrande omständighet om den våldtagna kvinnan hade gjort sexuella inviter före övergreppet. Skuldbeläggande av offer är alltså inget nytt, men genom ett sådant provocerande utredningsförslag kom civilsamhället och kvinnorörelsen på fötter. Reaktionerna på den utredningen ledde till den utveckling som vi nu tillsammans är en del av. Till exempel bestämde man att det inte skulle vara en förmildrande omständighet om övergreppet skedde inom äktenskapets ram. Våldtäktsbestämmelserna blev också könsneutrala.
På 1990-talet togs nya steg. Det var min dåvarande chef, Bengt Westerberg, som tog initiativ till en kvinnovåldskommission, vilket sedan bland annat ledde till att fridskränkning och kvinnofridskränkning blev särskilda brott.
I dag, mina vänner, eller rättare sagt i morgon, gör vi ett antal viktiga förändringar till. Dem har mina kollegor här utvecklat väl. Det handlar om frivillighet. Jag vill tillägga att det självklart är en grannlaga uppgift i varje sådant mål. Det är individer vars rättssäkerhet vi måste garantera. Anti Avsan, Johan Hedin och Andreas Carlson har på ett föredömligt sätt pekat på vad detta kräver i form av polisinsatser, utbildade poliser och noggranna förundersökningar. En av de viktigaste sakerna vi lyfte fram i den utredning där jag var med är detta med målsägandebiträdets roll.
När det gäller detta med oaktsamhetsansvaret tänker jag att vi kanske om några år kommer att säga att det var det riktigt viktiga steg som vi tog i och med det här lagförslaget.
Jag skulle också vilja anknyta till den metoo-debatt som vi hade här i kammaren för några månader sedan. Det här är ju en diskussion som har pågått i decennier och som inte utlöstes av den, men det är ändå en del i samma rörelse. Det handlar om samma behov av att lyfta dessa frågor.
Drivkraften bakom varje historisk förändring i riktning mot jämställdhet har handlat om just sådana uppseendeväckande och upprörande händelser. Det har lett till att vi går från ord till handling. Nu sätter vi lagstiftningen. Det räcker inte med den. Det här är en viktig del av svaret på de handlingar som krävs i metoo-upprorens spår. När vi går från ord till handling måste vi ge ökad kraft åt allt jämställdhetsarbete.
Det handlar om den nya sexualbrottslagstiftningen, men det handlar också om så mycket mer. Det handlar om att göra förskolan och skolan till en trygg plats för både flickor och pojkar där de kan utvecklas till fria individer utan begränsande könsroller. Det handlar om att ge integrationen av nyanlända ett jämställdhetsfokus. Det handlar om halva makten och hela lönen och om det som är det grundläggande jämställdhetsarbetet.
Jag vill för Liberalernas räkning yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Annika Hirvonen Falk (MP).