Herr talman! Patriarkatet faller inom min livstid. Patriarkatet faller inom min livstid. Patriarkatet faller inom min livstid.
Systrar, feminister och aktivister! Vi gjorde det. Vi gjorde det. Vi har återigen pressat patriarkatets makt över våra kroppar, över våra systrars liv och krävt frihet. Vi har krävt frihet att kunna leva våra liv utan en ständig rädsla för att mannen ska komma och ta allt som är vårt. Vi har krävt frihet som innebär att det inte är vårt fel när vi utsätts för ett brott. Vi har svängt debatten till att handla om det verkliga problemet, om att kvinnors kroppar ses som något som vem som helst kan utnyttja.
Men varje steg mot kvinnors frihet tar vansinnigt lång tid. Det hånskrattas. Den angrips. Frihet för kvinnor är provocerande. Vår vilja att leva med samma frihet som en man är något som andra skrattar åt. Men de kommer inte att skratta igen, systrar. Vi kräver vår rätt. Vi har pressat patriarkatet. Vi har skrikit oss hesa. Och nu står vi här. Jag vill tacka er alla.
Herr talman! Sexualbrott är numera ett brott oavsett om mannen har förstått eller insett det eller inte. Och ja, jag säger att det är mannen som är brottslingen eftersom 98 procent av alla sexualbrott begås av män. Killen kan inte säga "Jag fattade inte. Jag förstod inte vad du gjorde, eller vad jag gjorde för den delen", och sedan - poff - är det inget brott längre. Det är ett så vansinnigt förlegat synsätt att jag blir helt matt.
Jag blir också ganska glad över att vi nu tar ett stort steg bort från synsättet att det är så himla synd om mannen som varken kan förstå eller göra rätt. Men det gäller ju bara när det kommer till sexuella aktiviteter, speciellt med kvinnor. I alla andra fall har vi nämligen inga problem med att ge mannen såväl makten och lönen som hela kompetenskapitalet.
Med den här lagstiftningen kommer det inte att falla någon skugga på den som inte tydligt sa nej, som inte skrek, sparkade, viftade och sprang därifrån. Skuggan och domen kommer att falla på den som inte frågade och som inte såg att den andra personen inte ville.
Med ett oaktsamhetsbrott kan vi, utan att sänka beviskraven, få fler fällande domar. En sådan här lagkonstruktion fångar in fall där gärningsmannen borde ha förstått att han handlade på ett oförsvarligt sätt. För många andra brottsliga gärningar är det en självklarhet att kombinera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott. Det går mycket väl att applicera också på våldtäkter.
En person skulle därmed bli skyldig till brott om omständigheterna varit sådana att gärningsmannen borde ha förstått att den utsatta inte ville ha sex. Det här är en bra grej. Den här lagstiftningen tar sikte på det faktiska handlandet och inte på personens inre inställning till sitt eget beteende och handlande.
Den som motsätter sig detta måste på något sätt anse att det är enbart vid sexuella aktiviteter som människor blir helt inkapabla att kommunicera och förstå varandra. Självklart är det inte på det sättet. Människor kan fortfarande prata. Däremot har man gärna velat tolka det som att framför allt kvinnor inte kan kommunicera när vi har sex. Den myten har man utnyttjat till sin egen fördel. Det är slut med det nu.
Herr talman! Vi måste prata om mannen. Flera undersökningar visar att flickor och kvinnor medvetet eller omedvetet anpassar sina liv på olika sätt på grund av rädsla för våld och kränkningar. I vardagen agerar kvinnor utifrån en förståelse av våldsnärvaro, det vill säga ett underliggande hot om våld mot vår integritet och våra kroppar. Vi förhåller oss till att det alltid finns en potentiell risk för att råka ut för våld.
På det sättet påverkar och begränsar våldet alla kvinnors liv i olika utsträckning. Det skapar en otrygghet som inskränker kvinnors frihet och handlingsutrymme. Det får även konsekvensen att alla män upplevs som potentiella förövare, då det i varje given situation är omöjligt för en kvinna att i förväg avgöra vem som är farlig och inte.
Det handlar inte om att kollektivt skuldbelägga alla män. Det handlar om att våga se den verklighet som råder och förstå kvinnors kollektiva rädsla. Det är mot den bakgrunden vi måste prata om mansrollen, om de förväntningar, strukturer och föreställningar om maskulinitet som dagens män omgärdas av och som kommande generationer fostras in i.
Det räcker inte att bara ändra lagstiftningen för att bättre kunna lagföra dem som hotar, hatar och våldtar. Vi måste också se hur maskulinitetsnormer, maskulinitet, makt och våld hänger ihop. Vi måste se att de stereotypa könsrollerna påverkar mäns beteenden och syn på kvinnor och hbtq-personer för att sedan vidta åtgärder för förändring och slutligen kanske någon gång uppnå ett samhälle som är fritt från sexualiserat våld.
Vänsterpartiet vet att det inte är hårda straff som kommer att leda till fler fällande våldtäktsdomar. Det kanske inte heller den lag vi nu debatterar kommer att göra. Men samtyckeslagen har förändrat hela den politiska och samhälleliga debatten. Nu vet alla vad samtycke är och att det numera är samtycke vi förhåller oss till.
Det finns dock ett stort arbete att göra. Det handlar om polisens kompetens när det gäller sexualbrott, hur spårningen ska göras och hur bevisningen ska säkras. Och det är fortfarande ett brott även om tjejen gör anmälan först en vecka eller ett halvår efter att brottet har begåtts.
Det är i våldtäktsdomar som stödbevisningen har allra störst vikt. Det krävs snabbare handläggning hos Nationellt forensiskt centrum, så att åklagare har all bevisning på plats och kan gå till domstol. Domstolen måste ha kunskap och vilja att gräva ur sin stundtals kanske sunkiga inställning till hur en våldtäkt bör vara. Tjejen behöver inte vara det perfekta brottsoffret - inte ha varit full, inte ha haft tidigare sexuella kontakter och inte ha varit fel klädd. Sexualbrott kan faktiskt begås även om tjejen har kort kjol.
Allt detta har Vänsterpartiet tagit upp år efter år. Vissa saker har vi fått igenom, som den stora metoo-satsningen i årets budgetförhandlingar med regeringen. Det är vi väldigt glada över.
Men detta sker inte utan blod, svett och tårar. Det är en kamp för frihet och rättigheter. Det är en av grundpelarna i mitt och många andras politiska engagemang. Därför vill jag återigen tacka alla er. Framför allt vill jag tacka alla er som sitter på läktaren i dag. Det är ni som har sett till att stora delar av de politiska partierna har ändrat ståndpunkt.
Det har varit en lång och gedigen kamp. Det har framför allt varit en feministisk kamp. Kampen om kvinnors frihet gör alltid ont och tar alltid lång tid. Vi kommer aldrig att ge upp. Tack!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)