Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om en ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet och de reservationer som delar av oppositionen inkommit med. Det finns även ett par tillkännagivanden på initiativ av oppositionen som delger att miniminivån för våldtäkt av normalgraden ska höjas från två till tre års fängelse samt att straffskalan för sexköp av barn ska höjas från böter till ett minimistraff om sex månader.
Det ska väl i sammanhanget sägas att nivåerna på straffskalorna i tillkännagivandena inte helt och hållet har fått dikteras av Sverigedemokraterna. De är ett resultat av den borgerliga oppositionens närmanden till Sverigedemokraternas föreslagna straffskärpning för vålds- och sexualbrott som vi har efterfrågat sedan vi kom in i riksdagen. Vi har å vår sida valt att ansluta oss till det som vi har kunnat enas om, för att åtminstone få till högre straffminimum än vad den rödgröna regeringen annars har velat se för våldtäktsbrottet och sexköp av barn.
Att vi är av en avvikande mening till de straffnivåer som regeringen föreslår och till de begränsade förändringar som tillkännagivandena delger har vi formulerat i en reservation i betänkandet. Vi föreslår i den att hela 6 kap. brottsbalken ska ses över med utgångspunkt att höja såväl ministraffen som maxnivåerna för flera olika brott. Vi menar nämligen att strafftiden för ett brott har betydelse, inte bara när det handlar om upprättelse eller för den delen möjlighet till rehabilitering för de som blir intagna. Straffvärden har också betydelse för anmälningsbenägenheten.
I dag väljer väldigt många som utsätts för sexualbrott att inte vända sig till rättsväsendet för att få hjälp. Dels beror det såklart på ett välkänt faktum: att regeringens underfinansiering av Polismyndigheten lett till att många sexbrottsanmälningar läggs på hög eller läggs ned av olika skäl kopplade till resursbrister. Dels väljer många också att inte anmäla brott mot en identifierbar gärningsman för att de upplever att straffet kanske ändå bara blir några månaders fängelse efter olika straffrabatter och villkorlig frigivning. Bara det faktum att de värsta sexförbrytarna i svensk kriminalpolitisk historia, serievåldtäktsmän med hög återfallsrisk, i dag är fria män trots att de dömts till livstidsstraff på 2000-talet säger en hel del om den politik som formats under såväl alliansregeringar som rödgröna regeringar.
Herr talman! Regeringen kan låtsas att den nya lagen, byggd på frivillighet, är vad som kommer att göra den stora skillnaden, men så blir det inte. Det vittnar inte minst väldigt många tunga remissinstanser om. På sin höjd blir det en normerande del av lagstiftningen, och det är möjligen just det som vi sätter vår förhoppning till. Väl i rättegång kommer det dock fortsatt att vara samma bevissvårigheter för att nå fällande domar.
Det som på riktigt kan göra större skillnad är det som Sverigedemokraterna efterfrågat under alldeles för lång tid nu: en utökad polisiär kapacitet som förmår att göra omedelbara insatser när sexualbrott anmäls. Tiden mellan anmälan, förhör med målsägande och förhör med tilltalad och vittnen liksom tiden till rättegång påverkar brottsoffrens vilja och ork att delta i rättsprocessen.
Den här tiden måste bli så kort som möjligt, för det stärker målsäganden och det stärker också olika bevisvärden. Får vi till betydligt kortare handläggningstider kombinerat med kännbara straff som garanterar mer inlåst tid för sexförbrytare kan både anmälningsbenägenheten och uppklaringsprocenten öka. Och det, herr talman, är något som kan uppnås med Sverigedemokraternas samlade kriminalpolitik. Jag yrkar avslutningsvis därför bifall till reservation 2.
(Applåder)