Herr talman! Vi är alla konsumenter, och vi vet att det inte alltid är alldeles enkelt i dagens snabbt föränderliga samhälle. Det enorma utbudet av varor, tjänster, erbjudanden, telefonförsäljning och sist men inte minst Internet skapar givetvis möjligheter men ställer också stora krav på den enskilde konsumenten.
Den snabba teknikutvecklingen och tillgängligheten innebär både möjligheter och ett stort ansvar. Vi måste exempelvis vara noga med vilka uppgifter vi lämnar ut, hur vi förvarar våra bankkort, hur vi använder våra koder och att vi betalar fakturor som är riktiga. Samtidigt måste man också konstatera att dagens marknad ger enorma möjligheter till både bra och billiga varor.
I valrörelsen ställde intresseorganisationen Sveriges Konsumenter frågan hur vårt parti säkerställer att det blir en fungerande konkurrens och ett bra konsumentskydd även på omreglerade och konkurrensutsatta marknader.
Givetvis är ett bra konsumentskydd viktigt, men frågan kan jag tycka är något felställd. Det finns inget som tyder på att konsumenten skulle bli mer gynnad på en starkt reglerad marknad eller för den delen i branscher där endast
en
försäljare av en vara eller tjänst förekommer. Jag är övertygad om att konsumenten i en överreglerad marknad blir lidande i form av sämre service och högre priser. Detsamma gäller när en marknad domineras av ett fåtal aktörer som gör upp sinsemellan för att till exempel hålla priserna uppe.
Det är en kraftfull konkurrenslagstiftning som gör skillnad. Den ska skapa förutsättningar för en god och sund konkurrens som i sin tur gagnar konsumenten som då kan göra verkliga val. Det är i detta sammanhang också viktigt att påpeka och lyfta fram att det finns otroligt mycket konsumentinformation att hämta på olika nätsajter och inom andra forum. Det gäller att se möjligheterna och ta del av de verktyg som finns.
Jag vill också lyfta fram Konsumentverket som en aktiv aktör som tydligt ställer sig på konsumentens sida.
Herr talman! Jag vill ta upp lagstiftningen om telefonförsäljning. Den är i dag huvudsakligen utformad för enskilda konsumenters skydd. Distans- och hemförsäljningslagen är enligt min uppfattning en effektiv lag för att göra ingående av avtal per telefon mindre dramatiskt för konsumenten. Reglerna i distans- och hemförsäljningslagen kan dock inte användas när köparen är en näringsidkare. I dessa relationer anses parterna i princip vara jämbördiga och då har respektive part att slå vakt om sina egna intressen utan att staten ska gripa in med alltför mycket skyddslagstiftning.
Erfarenheter från småföretagare och föreningar visar emellertid att skyddet inte räcker till då oseriös telefonförsäljning förekommer. Även om det stora flertalet telefonförsäljningsföretag bedrivs på ett seriöst sätt finns det en grupp företag som ägnar sig åt mer eller mindre omfattande oseriös verksamhet. Det kan handla om allt från fakturaskojerier till användande av oetiska försäljningsmetoder.
I en motion i dagens betänkande finns förslaget att ångerrätten även införs mellan näringsidkare. Jag kan tycka det är ett bra förslag, inte minst i de fall där telefonförsäljare klart och tydligt har utnyttjat den i praktiken svagare småföretagaren eller föreningsaktive som varken har tid eller möjlighet att driva fall när oetiska försäljningsmetoder förekommer. Men som det betänkande vi i dag debatterar redovisar har en frivillig branschöverenskommelse för att lösa problem ingåtts mellan Svensk Handel, Sveriges Callcenter Förening och Swedma. Överenskommelsen innebär att man inför en ångervecka, vilket är nytt när det gäller handel mellan företag i Sverige.
Det kan alltså konstateras att branschen i detta fall vidtagit åtgärder som ligger i linje med delar av motionsönskemålen.
Herr talman! Diskussionen om åtgärder mot reklam riktad till barn ser jag som särskilt viktig i dagens debatt. Vikten av återhållsamhet och hänsynstagande vid marknadsföring till barn är vi nog alla överens om. Inte minst behöver detta lyftas fram i tider då det kommersiella trycket ökar på våra barn.
I dag är det närmast omöjligt att helt undvika reklam som på något sätt är riktad till just barn. De flesta vuxna har genom bland annat erfarenhet skaffat sig förmågan att urskilja reklam som just reklam. Barn har ett helt annat utgångsläge. Samtidigt har också barn i dag större ekonomiska resurser än någonsin tidigare. Barn är också väldigt aktiva inte minst på Internet, där ett köp aldrig är längre bort än en knapptryckning.
Barnreklam är visserligen inte någon ny företeelse. Tävlingar, hälsopåståenden, leksaker och roliga figurer har använts för att nå ut till barn åtminstone sedan 1950-talet. Men företeelsen har blivit vanligare i Sverige och har på senare år exploderat på just Internet. Nya metoder och nya kanaler ställer också nya krav på hur vi utformar reglerna för reklam till barn.
Vänsterpartiet föreslår i sin motion i ljuset av detta ytterligare åtgärder i fråga om reklam som riktas till unga. Bland annat föreslår man att en regel införs i marknadsföringslagen som ålägger näringsidkare att beakta barns utsatthet i kommersiella sammanhang.
När riksdagen har att ta ställning till sådana förslag är det givetvis viktigt att redan gällande lagar och regler beaktas. Som exempel kan jag nämna 2008 års marknadsföringslag där direktivet om otillbörliga affärsmetoder har genomförts. Där räknas till exempel direkta köpuppmaningar riktade till barn som en otillbörlig affärsmetod. Dessutom har de nordiska konsumentombudsmännen inlett en granskning av marknadsförningen i sociala medier, och då särskilt av den marknadsföring som riktas till barn.
Egenvärdet ligger trots allt inte i att skapa fler lagar och regler. Det viktiga är, som jag ser det, att skydda barnen, och det bör i första hand ske genom att se till att dagens regelverk används, fungerar och följs upp.
När det gäller motionsyrkandet om att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att fortlöpande följa upp reklam som riktar sig till barn vill jag, precis som utskottet gör i sin skrivning, påminna om att Konsumentverket och Konsumentombudsmannen har ett tillsynsansvar över att bestämmelserna i marknadsföringslagen följs. Uppdraget som efterlyses ligger alltså redan hos en befintlig myndighet.
Dessutom tar också näringslivet självt bland annat genom sin stiftelse Reklamombudsmannen ansvar för att följa upp om det förekommer oetisk reklam.
Det jag vill säga är att vi redan i dag har verktyg som bör och ska användas för barnens bästa. Rättsläget säger också att barns naturliga godtrogenhet inte får utnyttjas. Särskilt höga krav ställs på marknadsföringens ärlighet och hederlighet.
Internationellt sett har Sverige en restriktiv attityd till marknadsföring riktad till barn. Det tycker jag att vi ska fortsätta att ha. Och när reglerna kringgås ska de befintliga verktygen användas med full kraft.
Bland lagarna är marknadsföringslagen central, men specialregler finns också i andra lagar, som alkohollagen och radio- och tv-lagen. Tv är ett starkt påverkande medium, och många barn tittar mycket på tv. Mot den bakgrunden är det avgörande att regler finns för att skydda barn mot tv-reklamens effekter. I Sverige regleras alltså denna fråga i radio- och tv-lagen, som säger att reklam i en tv-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Samtidigt anses reklam som strider mot detta förbud också enligt marknadsföringslagen vara otillbörlig reklam.
I Europa är synen på tv-reklam riktad till barn starkt skiftande. I många länder ses reklam för barn närmast som en självklarhet. Därför är det inte förvånande att det svenska förbudet vid flera tillfällen har varit uppe för bedömning i EG-domstolen.
Jag står bakom den svenska grundinställningen att barn behöver ett särskilt skydd och anser att det är viktigt att vi i EU agerar för att Sverige ska kunna behålla förbudet mot reklam riktad till barn.
Herr talman! Jag är mycket angelägen om att gällande lagstiftning följs och att den reklam som riktar sig mot barn prövas mot de lagar, regler och uttalanden från näringslivet som redan finns.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.