Herr talman! I civilutskottets betänkande 14 om konsumentfrågor behandlas 18 motioner med 24 olika yrkanden. Konsumentfrågor är ett ganska brett område, och förslagen omspänner alltifrån oönskad marknadsföring i olika former, fakturaskojeri, problem med avtal och liknande till sådana saker som märkningssystem.
Ulf Peder Olrog skrev på 1940-talet en visa som sedan blev en av Thore Skogmans riktigt populära slagdängor långt in på 1950-talet. Refrängen var: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.
Jag är ingen sångare, men så gick refrängen.
Jag minns från min barndom hur alla skrattade åt den vansinniga texten om att köpa konserverad gröt. Men i dag finns det mesta, inklusive gröt med lång hållbarhet, att köpa i butikerna. Man ska därför inte förvånas över någonting.
Visst är det så att allting går att sälja med mördande reklam. Slitna och trasiga kläder är faktiskt dyrare än nya och hela, bara det är rätt märke på plaggen. En hårt lanserad fritidssko kan faktiskt kosta 100 gånger mer i marknadsföringskostnad än i produktionskostnad. Konsumtionens syfte är inte längre att tillfredsställa ett praktiskt behov utan bland annat att i stället skapa en sorts illusorisk identitet. Vi har i vårt samhälle gått från köp efter behov via slit och släng till dagens läge som snarast skulle kunna beskrivas som köp och släng.
Priset på en vara har faktiskt ingen koppling till vad det kostar att ta fram varan, utan priset styrs helt och hållet av vad kunden är beredd att betala. Det sade en gång chefen för Volvo Personvagnar till mig när jag diskuterade saken med honom.
Detta betänkande handlar alltså om villkoren för oss alla i vår roll som konsumenter. Hur aggressiv får försäljaren vara? Finns det en rätt för oss konsumenter till det som vi brukar kalla för köpfrid, det vill säga en rätt för medborgarna att agera som konsumenter utan påverkan från den som säljer varorna?
Det finns en uttalad målsättning där jag tror att alla partier är överens, nämligen att barnen särskilt ska skyddas från överdriven marknadsföring. Tyvärr verkar nu tolkningen av vad det betyder inte vara så självklar och enkel.
När de politiska partierna är otydliga med vad de avser med att skydda barnen från reklam blir konsekvensen att företagen försöker spränga gränserna för reklamens former. Barnen är ju en marknad, en väldigt viktig marknad, och den som inte är först ute på den marknaden riskerar att bli förbisprungen av den som vågar använda lite vassare knep än andra.
När reklamen bakas in i leksaker, i dataspel, i kläder, i tv-program, i musik, i sagoböcker och även i skolmaterial i skolor som inte har råd att säga nej till de erbjudanden de får från marknadsförarna, och när reklamen finns i alla miljöer där barnen vistas är det väldigt svårt för föräldrarna att hålla emot.
I Sverige gäller grundregeln att den som sprider reklamen har rätten på sin sida. Den som bearbetas av reklamen måste däremot aktivt välja bort saker och ha skydd av olika slag. Man måste till exempel upplysa om att man inte vill ha reklam i sin brevlåda, och man måste anmäla att man vill spärra sin telefon för försäljare som väljer den vägen att tränga in i hemmiljön.
Vi i Miljöpartiet tycker att det naturliga vore att medborgarna inte ska behöva vidta en massa skyddsåtgärder för att slippa bli utsatta för sådan påverkan i hemmet. Vi anser att det rimliga vore att hemmet var en sorts fredad zon, ett område dit reklamen inte sprids utan att de som bor i hemmet själva aktivt har efterfrågat att få den dit. Förmodligen skulle det spara väldigt många hektar skog som kunde användas till viktigare saker än reklam, och i bästa fall skulle konsumenterna kanske kunna ta bättre och klokare beslut i lugnare former när de själva kan bestämma över reklamflödet till hemmet.
Herr talman! Den ganska aggressiva försäljning som sker via telefon men även i gallerior och på gator och torg av tillfälliga kampanjsäljare, exempelvis av mobiltelefoner och abonnemang, är ofta ganska svårbegriplig för kunderna. Vad är det man skriver på? Hur ser villkoren ut? Hur länge har man förbundit sig att betala, och hur avslutar man ett avtal om man inte känner sig nöjd?
Under de senaste åren har även försäljning på nätet börjat bli ett problem som gör att många kunder känner sig lurade. En person som tror att han eller hon har deltagit i en undersökning eller kanske i ett lotteri kan helt plötsligt upptäcka att han eller hon har blivit kund och ingått ett avtal som sträcker sig över en oviss och svåröverskådlig tid - eller kanske har man råkat köpa en oönskad vara.
Självklart har den som använder Internet och surfar runt på olika företags hemsidor ett eget ansvar att undvika att fastna i oönskade avtal, men i huvudsak måste det ändå vara säljaren som ska se till att det är tydligt när man gör ett köp och inte bara tittar runt på det utbud som finns.
Även med hänsyn till de åtgärder som majoriteten ändå redovisar på ett bra sätt i betänkandet menar vi från Miljöpartiets sida att det fortfarande finns brister som föranleder att regeringen borde vara aktivare med att försöka öka rättssäkerheten för konsumenten och begränsa det intrång i hemmen som oönskad reklam innebär.
Även när det gäller reklam som specifikt riktar sig till barn menar vi att regeringen inte riktigt fullt ut har förstått problemets omfattning. Den uttalade ambitionen både från regeringen och från handelns egna organ är visserligen väldigt bra, men jag måste ändå säga att jag tycker att det blir fel i praktiken. Det är ganska uppenbart att branschen inte själv lyckas hålla den återhållsamhet i marknadsföring riktad till barn som den säger sig vilja ha.
Det är också uppenbart att Konsumentverket varken har de ekonomiska förutsättningarna eller de juridiska verktygen för att klara uppgiften att övervaka och även beivra i en den utsträckning som förmodligen är nödvändig för att försöken att spränga gränser för reklamens former ska ske på ett acceptabelt sätt och på en acceptabel nivå.
När det gäller könsdiskriminerande reklam är vår bedömning att det faktiskt är dags för lagstiftning. Lite grann kan vi beklaga att det är skilda reservationer, men jag förstår på Carina Ohlsson att vi har samma målsättning. Det är helt uppenbart. Kanske är det Miljöpartiets roll att vara lite mer otåliga och pådrivande.
Majoriteten uttalar i betänkandet att man anser att könsdiskriminerande reklam inte är önskvärd i ett samhälle som strävar efter jämställdhet mellan könen och alla människors lika värde. Ändå väljer man att i huvudsak lämna över arbetet med att motverka och följa upp dessa tendenser till dem som hela tiden arbetar med att utveckla reklam i den riktning man vill stävja, nämligen marknaden själv.
Miljöpartiet anser inte att det måste vara ett antingen-eller-förhållande, utan vi menar att lagstiftning faktiskt är ett stöd och en viktig grund även för marknadens aktörer. Vi menar att även Reklamombudsmannen, som inte ska förväxlas med en myndighet utan som är handelns eget organ för normbildning, skulle få ett enklare arbete och lättare att nå framgång om de har en lagstiftning i botten som förbjuder könsdiskriminerande reklam.
Miljöpartiet beklagar att regeringen helt struntade i den utredning som lade fram ett förslag till lagstiftning 2008. Vi menar att utredningen borde ha resulterat i en proposition. Det är egentligen rätt märkligt att en så viktig normbildningsfråga som var gränsen ska gå för könsdiskriminerande marknadsföring i praktiken överlåts för avgörande till dem som själva väljer att använda sådana metoder.
Min förhoppning är därför att riksdagen så snart som möjligt ska ta ett ökat ansvar för normbildningen genom att lagstifta om ett förbud. Den fråga jag tycker att vi politiker borde ställa oss är: Är det så bra att allt går att sälja med mördande reklam?
Självklart, herr Talman, står Miljöpartiet bakom sina reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 3 om reklam riktad till barn.