Herr talman! Nu valde Magdalena Andersson som vanligt att inte prata om frågan, utan om något helt annat. Jag förstår inte varför man ska kasta mig i ansiktet att jag skulle påstå att det ska finnas bara en tandkrämssort eller någonting sådant. Jag har inte pratat om att företag inte skulle få finnas som fria företag på marknaden och kunna växa och expandera eller om möjligheten att skapa nya företag och så vidare. Det har självklart ingenting med denna fråga att göra.
Jag pratar om hemmet som en fredad zon, där jag som boende ska ha en möjlighet att styra reklamflödet för att freda mig och mina barn i våra konsumentval. Hemmet är någonting annat än det offentliga rummet. Jag har ingenting emot att det sitter reklamskyltar på fastigheterna. Jag sade till exempel att det skulle kunna gå till så att man när man besöker en butik kan kryssa för det man önskar. Det kan vara så att det finns speciella ställen där man går in och väljer. Man kan göra det från hemmet också i och för sig. Det kan göras på olika sätt. Marknaden måste naturligtvis själv hitta på de olika formerna för hur konsumenterna ska välja att tala om att de accepterar att deras hem sköljs över med 100 kilo per vecka, dag eller månad eller vad det nu är.
Jag förespråkar den omvända presumtionen, att jag som konsument inte måste inta försvarsställning utan öppnar dörren. Det är två olika synsätt på hur man betraktar hemmet. Det påminner mig starkt om de bostadspolitiska debatter där jag deltar. För regeringssidan är en bostad inte ett hem utan en investering. Det är bara det man pratar om i den debatten. Det hör inte hemma här, men i grunden har vi väldigt olika syn på vad hemmet är. Det skulle vara intressant om ni från er sida kunde fundera över om det finns någon artskillnad mellan hemmet och resten av vårt samhälle. Jag hoppas att vi kan hålla det lite sakligare än den ganska grova anklagelse vi hörde i förra repliken.