Herr talman! Låt mig börja med att säga att det
självklart är så att om vi har bra producenter av tand-
vård är valfriheten mycket större för patienterna. Då
har man goda förutsättningar, både inom folktandvår-
den och inom privattandvården, att producera den
tandvård som det svenska folket vill ha. Om man talar
för tandläkarna innebär det inte att man inte talar för
patienterna. Det är självklart patienten som står i
centrum för oss. Har man dåliga producenter har man
ingen möjlighet att producera en bra tandvård.
Låt mig då gå till barntandvården. Sju landsting,
40 % av dem, utnyttjar i dag barntandvårdspengen.
Men det har inte hänt någonting i de andra landsting-
en. Menar socialministern att det är acceptabelt? Kan
man inte kräva att landstingen verkligen utnyttjar
denna möjlighet? Samtidigt tycker tjänstetandläkare
att det är rimligt i vårt samhälle att det finns en möj-
lighet att välja även för barn och ungdom. Är det
rimligt att i det ansträngda ekonomiska läget inte
utnyttja den konkurrens för att spara som ändå finns i
barn- och ungdomstandvården? Eftersom vi vet att
kvaliteten är god på båda håll kan vi hävda det.
Sedan vill jag ta upp en annan fråga. Hur ser so-
cialministern på tandläkarutbildningen? Vi börjar få
ett stort överskott av tandläkare. Vad kommer rege-
ringen att göra åt det?
Så tillbaka till konkurrensfrågorna.
När riksdagen kräver särredovisning måste rege-
ringen - också så här långt efter det att det kravet
ställdes i denna kammare av bl.a. Socialdemokraterna
- ta detta på allvar och se till att landstingen verkligen
ordnar denna särredovisning. Det går inte att bara
säga att det är skäligt att detta görs men att den saken,
om de vill eller tänker göra detta, får vara upp till
dem. Hur det hela skall lösas kan vi alltid diskutera.
Det är alltså rimligt att man ser till att saken ordnas.
Sedan tycker jag att socialministern kunde ha syn-
punkter på hur specialisttandvården skall ordnas i vårt
land. I vissa delar av landet är ju det intressant även
på den privata sidan.