Herr talman! Christine tog upp exemplen Svenstorp och Björnstorp. Jag kan ta ett annat exempel. Trolleholms gods i min hemkommun var ursprungligen en av de största fastigheterna med många arrendegårdar, och en del har sålts på grund av generationsskiften. Men där har man i arrendeavtalet lagt in att de investeringar som görs skrivs av. Lämnar man arrendegården i förtid får man ut sin del, den återstående bokförda delen, av investeringen. Det är en ren företagsekonomisk uppgörelse som man har i det sammanhanget.
Det man i mångt och mycket missar som arrendator, och som kanske har accelererat de senaste åren, är värdetillväxten. Det var därför som jag sade att detta är en svår fråga. Det är inte svart eller vitt för jordägare och arrendator, utan det finns olika avvägningar att göra. Men sitter jag som arrendator och vet att jag inte får någon värdetillväxt genom att sälja fastigheten, vad gör jag då med mitt överskott? Jag behöver inte nödvändigtvis köpa en ny traktor eller tröska, utan jag kan placera i annat som kompenserar mig för en del av det värdebortfall som jag hade fått om jag hade ägt fastigheten.
Alternativt är det trots allt fritt för en företagare att välja vilken företags- och fastighetstyp man vill äga och driva. Möjligheten finns. Vissa tar bollen och går vidare, medan andra fortsätter att sitta där. Men ingen kan säga att de inte är medvetna om situationen.
Det finns skäl att titta vidare på detta och koppla det till besittningsskyddet. Inte minst finns det skäl att lägga in den aspekten kopplad till hur det är med vanliga hyresrätter och liknande om man ska få gå in och fortsätta att hyra. Vi kan väl fortsätta att hålla frågan levande.