Herr talman! I detta betänkande, CU20, berörs fastighetsrättsliga frågor i motioner väckta under den allmänna motionstiden 2006.
Vänsterpartiet har väckt två motioner, en om friköp av historiska arrenden och en om slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet.
Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 2, men naturligtvis står jag också bakom reservation 1 från Vänsterpartiet.
Frågorna om friköp av historiska arrenden och slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet rör två historiska, feodala, patriarkala och ideologiska strukturer i svenskt fastighets- och jordägande.
I betänkandet
Historiska arrenden
(SOU 1991:85) lade 1990 års arrendekommitté fram ett lagförslag om friköpsrätt avseende historiska arrenden. Regeringen, som inte förde fram förslaget till riksdagen, anförde att en sådan lagstiftning inte skulle tillgodose något angeläget allmänt intresse. Vidare anfördes att en lag om friköp inte är förenlig med regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd.
Vad som är ett angeläget allmänt intresse är i högsta grad en politisk bedömningsfråga. Vid bedömningen ska hänsyn tas till vad som är godtagbart i ett modernt och demokratiskt samhälle.
Jag anser att rätten för arrendatorer att friköpa den jord som de i generationer har brukat är en väsentlig samhällsfråga av medborgarrättslig karaktär. Det är orättvist att arrendatorer inte har möjlighet att förvärva den trygghet och rättssäkerhet som äganderätten till den arrenderade gården skulle ge. Det finns en obalans i avtalsförhållandet mellan jordägare och arrendator där arrendatorn är den svagare parten. Jordägaren har generellt sett större ekonomiska resurser för att driva en tvist. Arrendatorsföreningar har framhållit att en friköpsrätt skulle leda till en större jämvikt mellan parterna i arrendeförhållandet även om ett friköp inte aktualiseras.
Adelns privilegier har avskaffats. Genom att införa en rätt till friköp kan de sista resterna av det gamla feodalsamhället avskaffas. I praktiken är de nu aktuella arrendatorerna fortfarande frälsebönder. I många fall har de inte möjlighet att skjuta till exempel vildsvin och gäss som förstör grödorna. I stället tar jordägarna betalt för att låta andra personer jaga på marken.
Friköp av historiska arrenden är inte ett hot mot äganderätten eftersom gårdarna har varit utarrenderade under en mycket lång tid. Jordägaren har till skillnad från arrendatorn endast ett ekonomiskt intresse i egendomen. För arrendatorn är arrendestället både hem och inkomstkälla, och så har det varit i många generationer.
Eftersom ägaren vid ett friköp skulle få kompensation för egendomen saknar argumentet att friköpsrätten utgör ett hot mot den enskilda äganderätten relevans. Vidare har arrendegårdarnas värde till stor del skapats genom arrendatorernas arbete och investeringar. Arrendeavgiften har betalat den arrenderade egendomen flera gånger om.
Jag anser att det är viktigt att det införs en möjlighet till friköp, inte minst av historiska och ideologiska skäl. Att hänvisa till att få arrendatorer skulle utnyttja en friköpsrätt leder till ett cirkelresonemang. Den unga generationen väljer i dag i stor utsträckning att inte ta över ett arrende från sina föräldrar. Detta leder till att allt fler arrenden avskaffas och till att storgodsen tar över driften av jordbruken.
Av de skäl jag anfört bör regeringen låta utarbeta och för riksdagen lägga fram ett förslag till lagstiftning som innebär att arrendatorer får möjlighet att friköpa historiska arrenden.
Ett slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet är ytterligare en symbolisk fråga då detta är ett uttryck för det feodala system som vi haft i Sverige. Tyvärr finns det fortfarande rester av detta.
Sedan lagen om avskaffandet av fideikommisset den 1 januari 1964 trädde i kraft har ett 170-tal fideikommiss avvecklats. Ca 50 fideikommiss kvarstår. I undantagsfall kan regeringen besluta om en förlängning av fideikommisset om egendomen är av synnerligt kulturhistoriskt värde eller om det finns andra särskilda skäl. Den förra regeringen medgav förlängning i sex fall. Som argument för beviljande av dispenser nämns bevarandet av kulturskatter och andra miljöer.
Trots fideikommissets orättvisa konstruktion och dess patriarkala karaktär kan man i dag förstå instiftarnas syften eftersom det då saknades andra metoder för att behålla egendomar intakta vid arvskiften. I dag är situationen annorlunda. Aktiebolagslagstiftningen samt en rad andra möjliga ägandekonstruktioner gör företags och andra egendomars sammanhållande oberoende av arvskiften.
Herr talman! Även om en rätt till friköp av historiska arrenden skulle införas leder möjligheten för regeringen att förlänga ett fideikommiss i praktiken till att en arrendator aldrig kommer att erhålla rätt att friköpa egendom som ingår i ett fideikommiss där förlängning medgivits tills vidare. Fideikommiss utgör därför ett hinder för bönder när det gäller att friköpa den jord de odlar. Det bästa sättet att på 2000-talet bevara kulturmiljöer kan inte vara att göra döttrar arvlösa.
Enligt min mening bör regeringen utarbeta och för riksdagen lägga fram ett lagförslag som innebär att fideikommissinstitutet slutligt avskaffas.