Herr talman! Jag kan konstatera att Egon Frid och jag har samma bakgrund. Vi kommer båda från små lantbruk, förvisso självägt i mitt fall men ändå.
Du har helt rätt i resonemanget om att när man etablerar sig som lantbrukare är det inte självklart att man har ekonomin att köpa en fastighet, utan man börjar som arrendator. Men talar vi om historiska arrenden kan dessa många gånger ha gått i arv i ett antal generationer. Under den tiden har det funnits förutsättningar att bygga upp ett kapital som gör att man kan växla från en arrendegård till en egen ägd fastighet. Jag känner till många exempel där man har börjat i liten skala och sedan växt. Det är precis som att köpa en mindre jordbruksfastighet eller en mindre villa och byta upp sig i takt med att ekonomin tillåter det.
För många har det varit ganska förmånligt att vara arrendator, även på en del större gods. Det har inneburit att man kanske har använt överskotten till annat än att tänka på en kommande fastighetsplacering.
Frågan är svår. Vi tar exemplet ur jordägarsynpunkt: Om vi som villaägare inte skulle få lov att sälja vår fastighet till vem vi ville och få ut det pris vi ville på den allmänna marknaden hade vi tyckt att det var en inskränkning i vår äganderätt. Det perspektivet ska man ha med sig även när det gäller jordbruksfastigheter.