Herr talman! Det jag sade i mitt anförande, om det behöver förtydligas, var att det finns indikatorer som visar på att Sorads siffror inte ger hela bilden. Som jag noterade det instämde Egon Frid i att det kan behövas bättre information för att fatta de beslut som vi gör i denna kammare. Så långt tycker jag att det är gott. Jag tycker att det är bra att vi kan få en enighet om att vi kan behöva en bättre bild av hur dagens situation ser ut.
Det jag tog upp i min andra fråga var det andra målet i alkoholpolitiken, det vill säga hur vi kan minska det skadliga dryckesbeteendet. Det är där någonstans jag tror att vi har en koppling gentemot framtiden. Vi har en totalkonsumtionsmodell som möjligen har fungerat väl i många år då Sverige har varit ett mycket homogent samhälle. Nu ser vi att modellen fungerar sämre och sämre då vi inte är samma land som vi var på 70-talet, på 50-talet eller ännu längre tillbaka. Därför behöver vi blicka ut och hitta nya lösningar som kan fungera efter det att totalkonsumtionsmodellen har tjänat ut.
Det är där jag menar att man förenklar debatten om man stänger gränser, inför mer förbud samtidigt som vi vet att det finns tillgång till alkohol. Därför måste vi jobba på båda planhalvorna. Vi måste ha en restriktiv alkoholpolitik som gör det svårt för unga människor att få tillgång till alkohol, men vi måste också lära unga människor och andra att man faktiskt kan skada sig väldigt allvarligt vid bruk av alkohol. Om man bara tittar på totalkonsumtionen och säger att här finns den enda lösningen, att varje centiliter alkohol som konsumeras är samhällsskadlig tror jag att man kan skapa en politik som går emot befolkningen snarare än blir ett skydd för befolkningen.