Herr talman! Detta är egentligen en replik på Krister Örnfjäder. Jag sitter här och blir upprörd över den nonchalans som han visar. Jag vill påstå att det är okunskap, fast det bär mig emot att säga det.
Eftersom jag sitter i arbetsmarknadsutskottet vet jag att det där handlar mycket om att se på de subventionerade anställningarna. Det har satsats mer pengar än någonsin. Vi vet att det finns människor som verkligen behöver dessa stöd. Men arbetsgivarna tar inte emot vare sig gamla, unga eller däremellan i tillräcklig omfattning. Vad ska vi göra åt det?
Det finns till och med 90-procentiga subventioner av anställningar, men de här människorna tas ändå inte emot. Vad ska vi göra åt det? Det har införts handledarstöd, som jag själv har varit med och kämpat för, för att arbetsgivare ska kunna avsätta tid och till och med få betalt för att ta emot personer. Det handlar inte minst om personer med arbetshinder, som står allra längst ifrån den ordinarie arbetsmarknaden. Vad ska vi göra åt det?
Självfallet måste arbetsgivarna ta sitt ansvar i detta. Men vilka ytterligare jobb skulle det ge att höja momssatsen inom restaurangnäringen? Många ungdomar har sin första arbetsplats inom just restaurangnäringen.
Om vi talar om besöksnäringen finns det väl ingen av oss som inte vill gå och fika på ett kafé eller äta på en restaurang. Vi själva som riksdagsledamöter blir ganska ofta bjudna på middagar, och vi äter lunch varje dag.
Skulle vi på något sätt särskilja jobb från jobb och säga att de här jobben inte är lika viktiga? Om det är det som Christer Örnfjäder vill säga tycker jag att Socialdemokraterna har missat någonting väldigt väsentligt och grundläggande i näringspolitik, att alla jobb och företag är lika viktiga.