Herr talman! Goda villkor för företagande är avgörande för vår ekonomiska tillväxt. Det ska vara enkelt och lönsamt att driva företag i Sverige, och det ska dessutom finnas en mångfald av företagande och företagare.
I den mångfalden måste de arbetsintegrerande sociala företagen få finnas och utvecklas i än högre grad. I dag saknas framför allt en reguljär stödstruktur, en ekonomisk bas för handledarstöd, utbildning i affärsmannaskap, möjlighet till mikrolån med mera.
Tillväxtverket ska ha all heder för att det är en god kontakt och ger stöd genom projektmedel och bidrar på andra sätt till en konstruktiv utveckling för de över 300 sociala företag som är arbetsintegrerande och som finns runt om i Sverige i dag. Men det räcker alltså inte med tanke på den samtidiga komplexitet som den här formen av företagande utgör.
Många av de här företagarna, deltagarna, har en bakgrund som långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna eller har andra typer av arbetshinder, vilket ger skäl just för en stabilitet när det gäller anställning av handledare som finns där och kan stötta i respektive situation.
Ska begreppet att få arbeta 100 procent av sin förmåga ha någon som helst mening måste det, enligt min åsikt, inte finnas orosmoment om finansiering av hyra för lokaler eller löner till handledarna. Företaget måste i stället få koncentrera sig på att erbjuda varor och tjänster av hög kvalitet och få konkurrera på samma villkor som liknande företag på marknaden.
Däri ingår förstås möjligheten att kunna delta i offentliga upphandlingar av olika slag. Kommunerna har ett viktigt uppdrag att sätta sig in i vad detta innebär och inte se de arbetsintegrerande sociala företagen som konkurrenter till arbetsmarknadsenheternas verksamheter. Tyvärr uppfattas det så ibland. Man frågar sig: Var ska vi då göra av våra anställda arbetsledare? Ofta finns det ingen tanke på att man kan omvandla verksamheterna och ge en mer självständig roll till de här deltagarna så att de i stället kan bli företagare. Det tycker jag är väldigt synd. Därför krävs det väldigt mycket mer kunskap om den här typen av företag.
Företagaren ger människor jobb på ett sätt som är mycket framgångsrikt i jämförelse med många andra arbetsmarknadsinsatser och stödformer hos Arbetsförmedlingen.
Det är min förhoppning att den handlingsplan för arbetsintegrerande sociala företag som regeringen beslutade om 2010 inte ska samla några dammkorn utan tas fram och putsas upp så att de goda exemplen på företagande och arbete ska komma fram i ljuset. Tillsammans med Tillväxtanalys tidigare arbete, som det står om i betänkandet, om dessa företags olika behov behöver alltså ytterligare åtgärder vidtas. Det tror jag att vi alla skulle kunna enas om.
Herr talman! Jag ska raskt kasta mig över till ett annat ämne i vårt betänkande, nämligen besöksnäringen. Kristdemokraterna har nyligen, som enda parti i riksdagen, skrivit om de två vitala delarna i besöksnäringen, nämligen turismen och mötesindustrin, i inlägget Besök och möten.
Inom mötesindustrin, och inte minst inom branschorganisationerna, diskuteras varför en konferensmiddag inte har samma momssats, 12 procent, som all annan mat och fika. Är inte det konstigt? Varför ska den momsen räknas upp med det dubbla och alltså vara 25 procent?
När möten planeras och priser beräknas är det ju totalsumman man ser på som kund. Att få ned slutsumman för en heldagskonferens skulle naturligtvis gynna hela mötesindustrin och skapa fler arbetstillfällen, precis som övrig sänkning av restaurangmomsen har gjort.
Det vore också ett viktigt steg att ta för att främja att utländska kongress- och konferensplanerare förlägger sina evenemang i Sverige eftersom momsen ska redovisas och bokföras på rätt sätt, och då behöver det bli enklare, inte minst med tanke på alla andra olika momssatser som vi har här i Sverige när det gäller entréavgifter, transporter och så vidare.
En mötesbesökare genererar ju som de flesta vet mer pengar än en vanlig turist eftersom möten oftast hålls på arbetstid. Man har i alla fall en planerad vistelse med program som kräver transporter, mötesrum, mat och fika, föredragshållare med mera. Beräkningar visar ett värde för en mötesbesökare på mellan 3 300 kronor och 7 500 kronor per dag, medan den vanliga turisten ligger på ungefär 300-700 kronor per dag.
Därmed inte sagt att den vanliga turismen ska glömmas bort - tvärtom. Turismen utgör stommen genom sina fyra grundpelare äta, bo, göra och resa. En god infrastruktur där det går att transportera sig samt surfa på sitt mobila bredband är viktig tillsammans med ett gott bemötande ute i landet.
Regeringen har lagt fram en strategi för besöksnäringen fram till 2020. Målet att fördubbla turismen är något högt satt men inte omöjligt att nå. Det beror dock på utvecklingen av konjunkturläget, och då behöver verkligen hela Sverige leva. Det har vi diskuterat tidigare både i dag och andra gånger här i kammaren.
En besökare som kommer till en ort där skyltfönstren gapar tomma, turistbyrån knappt är öppen och den offentliga servicen lyser med sin totala frånvaro har naturligtvis inget intresse av att komma dit igen. Men de som bor på orten kan kanske inte alltid se de möjligheter som ändå finns. Det behövs ibland extern kompetens som kan hjälpa till att jobba strategiskt med frågorna kring turismen och inte minst lägga in dem i de kommunala tillväxt- och näringslivsstrategierna så att resultaten också går att mäta. Flytta alltså turismen från kultur- och fritidsnämnden, säger jag.
Herr talman! Som sista ämne här har jag också tänkt ta upp frågan om det idéburna företagandet. Det handlar alltså företag som har en värdegrund, en idé, som till exempel stiftelser, trossamfund, ideella och ekonomiska föreningar och kooperativ. Det förekommer ju många begrepp i den här debatten, till exempel non-profit som vi har hört bland annat Carina Adolfsson Elgestam prata om, där non-profit på svenska faktiskt betyder ideell verksamhet och inte affärsdriven.
Den svenska definitionen av idéburet företagande lyder så här: "Organisationerna kan vara vinstdrivande och har generellt någon form av mer allmänmänskliga uppdrag, utan att vara statliga eller kommunala. De är självstyrande och har ofta inslag av idealitet samt bedrivs ofta med en ideologisk medvetenhet.
Den verksamhet som bedrivs av och inom dessa organisationer kan beskrivas som idéburen verksamhet."
Där har jag efterlyst en näringspolitisk strategi liksom möjligheten att få göra avdrag för investeringar även för den här typen av företagande. Då blir det nämligen, tror jag, mer legalt att tycka att de här verksamheterna är någonting att ha. I Sverige blir vi ju så otroligt emotionella när vi diskuterar vård, omsorg och skola i andra former än offentliga. Vi har liksom fått slut på de rationella argumenten: att människor är olika och faktiskt kan behöva olika former av både vård, omsorg och utbildning.
Vi får konstatera att i många andra länder, inte minst i Tyskland, ligger man rejält före när det gäller att främja och uppmuntra idéburna verksamheter för att få just en reell valfrihet för människor inom de här verksamheterna.
Jag tror att det behövs ett nytänk i politiken där man ser att det offentliga är ett komplement till människors initiativ och egna förmåga att starta och driva verksamheter, där man jobbar sida vid sida på lika villkor. Det behövs alltså en strategi för att se att valfriheten är vinsten för medborgaren, inte nödvändigtvis den ekonomiska vinsten för företagen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.