Herr talman! I vårt land har vi haft ett rationellt sätt att hantera strukturomvandlingar när företag av olika anledningar måste förändra sig och lägga ned. Vi har använt systemet med att samhället ser till, genom arbetslöshetsersättningar och andra åtgärder, att de människor som blir utan jobb kan komma tillbaka på andra ställen.
Jag vill hävda att det här är den riktigaste modellen. Men vi möter i dag tydligare och tydligare konkurrens mot detta sätt att hantera förändringar i industri och näringsliv över huvud taget.
Vi skrev en motion förra året med anledning av nedläggningar i Gislaved, Bengtsfors och Degerfors där vi ansåg att lönsamma anläggningar borde man kunna hantera på ett annat sätt, att enskilda, kommuner, fackliga organisationer och andra skulle kunna gå in och agera och ha rätt att få första tjing när den gamla företagsledningen inte vill driva verksamheten vidare. Hitintills har vi i majoriteten i utskottet diskuterat och gemensamt kommit fram till att den här frågan är viktig, att vi måste diskutera vidare och att vi måste hitta bättre sätt att hantera frågorna.
Jag vill påstå att det har blivit allvarligare. För några veckor sedan kom budet om att Electroluxfabriken i Västervik med 500 anställda ska läggas ned. Hade det varit en olönsam tillverkning hade väl ingen sagt så mycket om det. Men nu är det så att den här fabriken 2003 gjorde en vinst på drygt 150 miljoner kronor. Det är ganska bra. Ändå läggs den ned och ska flyttas till ett annat europeiskt land. I dag slås vi av budet att Bombardier, som gör tågvagnar, ska lägga ned, också med 500 anställda.
Vad det handlar om, herr talman, är inte att man gör normala strukturomvandlingar, utan om att det i Sverige är så billigt att lägga ned fabriker jämfört med hos konkurrenterna i Spanien, Frankrike och Tyskland. Där måste företaget vid nedläggningen kanske betala ut ett antal årslöner till varje anställd. I Sverige behöver inte företagen göra det, utan här klarar samhället av omställningen genom a-kassa och andra åtgärder.
Det här har naturligtvis mer och mer gjort att det blir en omöjlig konkurrenssituation. Om ett företag har flera industrier och ska lägga ned en av dem är det nästan alltid den svenska fabriken som det blir billigast att lägga ned.
Det är synd att vi har fått den utvecklingen. Det är synd att Sveriges nationella system inte håller mot detta. Vi måste alltså hitta någon modell som gör att det blir samma konkurrenssituation mellan länderna när det gäller vilken industri som ska läggas ned. Dessutom är det självklart att vi måste se till att det blir ett stopp för olika stöd som vi vet utgår i andra länder till industrier som flyttar från Sverige.
Här har fyra borgerliga företrädare klagat på företagsklimatet, och man vill ha förenklingar, en annan arbetsrätt och så vidare. Men inte en enda av dem har nämnt just detta stora problem, alltså att vi nu ser framför oss att industriverksamheter på löpande band flyttar ut från Sverige, inte beroende på arbetsrätt, dålig lönsamhet eller något annat som vi brukar prata om, utan därför att det är billigare att lägga ned industrin i Sverige.
Ägarmakten bestämmer, och den tar inte samhällsansvar. Det blir samhället som får stå för kostnaderna.
Herr talman! Det är viktigt att både Sveriges riksdag och Sveriges regering rätt snabbt ser till att vi får en annan ordning. Detta kan inte godtas. Det borde vara uppenbart för alla.
Därför yrkar jag bifall till reservation nr 15.
Det här betänkandet är däremot bra såtillvida att vi har tagit ett stort steg framåt för att lösa problemen för träskiveindustrin och indirekt också för vår stora svenska möbelindustri. Den här lilla delen av skogsindustrin har drabbats hårt av det ökade intresset för skogsråvara, som Per Bill så riktigt sade. Då undrar man: Borde det inte vara så att vi vill se till att den nödvändiga omställningen från kol, olja och uran i så hög grad som möjligt kan ske med hjälp av vårt eget skogsbränsle? Det måste väl vara en riktig utveckling? Samtidigt vill vi naturligtvis ha kvar en träskiveindustri och en möbelindustri.
I reservationen från Moderaterna och Folkpartiet säger man ungefär som Per Bill sade, att det är den svenska energipolitikens fel - utan den skulle exempelvis träskiveindustrin vara kvar. Men då hade vi också haft en väldig massa olja och kol kvar.
Därför vill jag ställa några frågor till Per Bill. Anser Moderaterna att det i dag skulle vara möjligt att drastiskt sänka skatten på olja? Moderaterna har naturligtvis rätt att vara kritiska mot energipolitiken i övrigt, men måste ambitionen ändå inte vara att försöka rädda träskiveindustri och möbelindustri i detta fall? Eller kan man bara enkelt säga att "det är ert fel", att "det är er energipolitik som gör alltihop"?
Herr talman! Det finns både gott och ont i detta betänkande. Som sagt var yrkar jag bifall till reservation nr 15.