Fru talman! Sven-Erik Sjöstrand har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att samhället ska få en effektivare eftersöksorganisation, dels för att underlätta för eftersökspatrullen att korsa markgränser med vapen och hund samt dels för att öka tydligheten och kraven på vad en eftersökshund och dess förare ska ha för färdigheter och kunskaper.
Det finns närmare 280 000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således mycket stort. Vi ställer stora krav på jägarna för att de ska få bära vapen. Jägarexamen med både teoretisk och praktisk utbildning är obligatorisk. Tyvärr inträffar det ändå att djur blir skadeskjutna. Vilda djur skadas även i trafiken. Det sker årligen närmare 28 000 kollisioner med rådjur och drygt 4 000 med älg. Oavsett om ett vilt djur skadats vid jakt eller i trafiken är det synnerligen angeläget att djurets lidande förkortas så långt det går. Vi har därför regler om eftersök av skadade vilda däggdjur och fåglar. Reglerna är lite olika beroende på om skadan uppstått vid jakt eller i trafiken.
När det först gäller djur som skadats vid jakt finns i 28 § jaktlagen (1987:259) en ovillkorlig skyldighet för jägaren att vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna spåras upp och avlivas. Den som söker efter det skadade djuret har både rätt och skyldighet att följa djuret även in på annans jaktområde med vapen och hund. Hjälpmedel som annars inte är tillåtna vid jakt, som motorfordon och lampor, får användas för att få tag i det skadeskjutna djuret.
När det sedan gäller vilt som skadas i trafiken gäller lite andra regler. Det har inte ansetts möjligt att ålägga en fordonsförare skyldighet att spåra och avliva trafikskadat vilt. I stället finns det i 40 § jaktförordningen (1987:905) en skyldighet för fordonsförare att till polisen anmäla kollision med vissa större djur och att märka ut olycksplatsen.
Eftersök av trafikskadat vilt sker sedan 1995 i en väletablerad struktur där en rad myndigheter och organisationer gått samman i ett nätverk, SES-gruppen, där SES står för trafiksäkerhet och eftersök i samverkan. Syftet är att åstadkomma en effektiv eftersöksorganisation som snabbt och skonsamt ska förkorta lidandet för skadat vilt.
Inom ramen för Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag ska förbundet utbilda och tillhandahålla kompetenta jägare som ska hjälpa polis och övriga myndigheter i arbetet med eftersök av trafikskadat vilt. Omfattande utbildningsinsatser har tidigare gjorts vad gäller eftersök på björn och vildsvin. Förbundet startade förra året en ny ledarutbildning för eftersöksjägare som ska utbilda instruktörer på lokal nivå som i sin tur genomför verksamheten. Det finns i dag 5 000-6 000 personer engagerade i verksamheten.
Jakthundsklubbarna i Svenska Kennelklubben arrangerar viltspårskurser för utbildning av eftersökshundar med anlagsprov och viltspårsprov. Det handlar här om kvalificerade kurser och prov enligt fastställda bestämmelser som bedöms av särskilt förordnande domare. Det avläggs åtskilliga tusen prov per år i den verksamheten.
Jag anser mot denna bakgrund att utbildningen av såväl eftersöksjägare som viltspårhundar uppfyller högt ställda krav, men i departementet tittar vi ändå på om det liksom i Danmark kan finnas behov av någon form av auktorisation för eftersöksjägare och hundar.
Den i jaktlagstiftningen reglerade rätten att bedriva eftersök utan markägarens eller jakträttshavarens samtycke gäller enligt ordalydelsen endast skadeskjutet vilt. SES-gruppen har påtalat att bestämmelsen kan försena eftersök av trafikskadat vilt. Självfallet ska trafikskadat vilt inte lida i onödan. Jag är därför beredd att verka för en ändring av jaktlagstiftningen om vi i departementets fortsatta arbete med eftersöksorganisationen finner att det behövs en ändring.
Sammanfattningsvis så arbetar vi i Jordbruksdepartementet i nära samarbete med övriga berörda departement med att få en redan nu väl fungerade och effektiv eftersöksverksamhet av trafikskadade vilda djur ännu bättre.