Fru talman! Jag tycker att det är bra att jordbruksministern säger att vi ska titta på den danska modellen och att vi också ska se över regelverket. Det tror jag är bra.
Jag har inte sagt att den danska modellen är den allra bästa. Jag tror att det är bra att vi tittar på den, och det är bra att det kom fram att den kanske är väldigt byråkratisk. Det är sådant man måste titta på. Den kanske inte passar för Sverige. Men det finns också andra erfarenheter från kontinenten.
Från intresserade medlemmar som också är jägare har jag fått en del synpunkter. Det är därför jag har den här interpellationsdebatten. Jag tycker att det är viktigt, därför att vi har inte haft så många debatter om eftersök. Jag vet också att det råder resursbrist och att det finns mycket att göra.
Jordbruksministern skriver i svaret att när det gäller "djur som skadas vid jakt finns i 28 § jaktlagen en ovillkorlig skyldighet för jägaren att vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna spåras upp och avlivas. Den som söker efter det skadade djuret", skriver jordbruksministern, "har både rätt och skyldighet att följa djuret även in på annans jaktområde med vapen och hund. Hjälpmedel som annars inte är tillåtna vid jakt, som motorfordon och lampor, får användas för att få tag i det skadskjutna djuret."
Men jag har lite andra uppgifter. Jag måste framhålla att jag själv inte är någon expert på det här området, utan jag har bara haft kontakter med dem som ser på det här lite annorlunda. Jag kontaktade Mikael Tham, som är mycket kunnig på det här området. En del jägare säger att han är en av de ledande på eftersöksområdet. Han berättade för mig att Jägareförbundets jurister rekommenderar att man aldrig ska gå över gränsen till annans mark. Markägare eller jakträttsinnehavare ska kontaktas, för de kan själva vilja göra eftersöket. Så länge man har tillåtelse av markägare kan man gå in på jaktområdet. Annars ska man plundra vapnet, ta bort slutstycket och visa att man inte är ute i ogjort väder.
Det här gäller någon typ av etik. Vi har tyvärr lite tjuvjakt. Man är försiktig med det här.
Rent praktiskt håller inte jordbruksministerns svar. Verkligheten är annorlunda, och på grund av detta behövs en översyn av lagstiftningen. Jag tror att de flesta jägare är försiktiga. Man går bara inte in på gränsen till någon annans mark. Det kan också göra det här lite byråkratiskt. Det har talats om att man vid eftersök har fått ta kontakt med ett flertal markägare och jakträttsinnehavare. Ibland, när det sker nattetid, är det svårt att komma åt att göra det, och på det sättet kan djuren lida onödigt mycket.
Därför tycker jag att man borde ha en certifiering, som man har i Danmark. Då tror jag att det blir lite bättre. Man har en legitimation, och man har en kontroll över de jägare som är ute - kanske också lite bättre utbildning. Med det menar jag inte att den svenska jägarutbildningen är dålig. Den är bra. Vi har många duktiga jägare här som gör ett fantastiskt arbete. De hundkurser som finns är också bra. De ges i regel, vad jag vet, under en helg. Ibland kan det vara sju åtta gånger halvdagsvis och så. Men när det gäller praktiken kan det också vara så att en hund till exempel har svårt att spåra vildsvin. Man backar. Det finns alltså rent praktiska problem. Jag tror att det finns mycket att göra här.
Jag har haft många kontakter med SES-gruppen, och jag hoppas att ministern kan ge lite mer information om vad som händer i den här verkligt viktiga gruppens arbete och om den långsiktigt kan få resurser.