Fru talman! Jag vill först tacka jordbruksministern för svaret. Det här är viktiga frågor, inte minst därför att vi alla vill minska lidandet för trafikskadade djur eller djur som har skadeskjutits under jakt. Men för mig känns lagstiftningen ålderdomlig och svårtolkad. Jag är säker på att lagstiftningen kring eftersök behöver en grundlig revidering och översyn. Mycket verkar omodernt.
Det finns viktiga skillnader mellan viltolycka och skadeskjutning under jakt. Viltolyckor är underställda polisen, och där finns den omnämnda organisationen, SES-gruppen, som till sin struktur är rätt utformad, men den saknar den kvalitetssäkring som säkerställer att det påkörda viltet eftersöks med effektiva hundar. Polisen har ansvaret men har lagt över genomförandet på ideellt arbetande jägare som inte har några riktigt formella krav på sig att vara helt effektiva. Jag måste säga att många av dessa eftersöksjägare gör ett mycket bra och engagerat jobb, men det finns egentligen ingen kontroll av hur det här fungerar.
De som kan dessa frågor betydligt bättre än jag upplever i sin tur en resursbrist och ibland ett ointresse hos polisen. Man har inte möjlighet att jobba så mycket med de här frågorna. Jag ska återkomma till SES-gruppens viktiga arbete lite senare i debatten.
Det är ännu sämre ställt när det gäller jakten. Det finns ingen sådan organisation att tillgå. Polisens organisation är inte till för det vilt som har skadeskjutits under jakt. Här är det helt upp till den enskilda jägaren eller jaktlaget att lösa situationen. Lagen säger att det ska finnas en för uppgiften särskilt tränad hund på plats senast två timmar efter påskjutningen. Det är en totalt uddlös lagstiftning. Vad är till exempel en särskilt tränad hund. Det finns inga formella krav, utan det är först vid ett rättsfall som denna diskussion blir aktuell. Det är återigen upp till den enskilda jägarens eller jaktlagets kompetens och engagemang hur väl genomfört eftersöket blir. Förlorarna tror jag är viltet.
Vi kan naturligtvis vältra oss i floskler om hur duktig den svenska jägarkåren är på eftersök, men så länge det inte finns en tydlig och modern lagstiftning med tydliga krav och en bra backup i form av professionella eftersöksjägare tycker jag att det är svårt för Sverige att slå sig för bröstet och påstå att vi är en föregångare när det gäller den här typen av djurskydd.
Här är Danmark betydligt bättre, och vi bör dra lärdomar av deras eftersöksorganisation. Där har man certifierade eftersöksjägare som är välutbildade, har tystnadsplikt samt är försedda med legitimation som ger dem rätt att korsa markgränser med vapen och hund. Dessutom säger dansk lagstiftning att om skytten inte funnit det skadade viltet efter senast sex timmars dagsljus är han skyldig att kontakta en av dessa eftersöksjägare.
Jag tror att med en sådan eftersöksorganisation av dansk modell, som också finns i flera länder på kontinenten, så hade troligen många vildsvin och annat klövvilt sluppit lida i onödan.
Vad vill jordbruksministern göra konkret här? Är det inte dags att utreda om det danska systemet är något för Sverige? Lagstiftningen är inte uppdaterad till dagens tidsanda. Är det inte dags för en översyn? Jag skulle gärna vilja ha svar på det här. Jag tycker det är viktiga frågor. Varför behöver man inte enligt lagen meddela polis och grannar om ett vildsvin eller en björn, potentiellt farliga djur, korsar gränsen till en granne? Det här tycker jag kan få konsekvenser i förlängningen.