Fru talman! Jag har inte sagt att det inte var mitt ansvar. Du kan väl åtminstone lyssna på vad jag säger. Jag säger att det inte är ett privat löfte från socialministern, utan det är ett löfte från Landstingsförbundet i dess helhet, från det socialdemokratiska partiet, från regeringen och från samarbetspartierna. Jag påpekar detta därför att vårdgarantin kommer att bli verklighet även om socialministern heter någonting annat än Lars Engqvist och så länge det är en socialdemokratisk regering. Det är vad jag försöker säga.
Jag försökte bara skildra hur diskussionerna har varit. Ta de diskussionerna på allvar! Lyssna på folket hos Landstingsförbundet och ta reda på vad det är för diskussioner som pågår! Ta reda på vad det är för utvärderingar och beräkningar som pågår, och du kommer att se att det faktiskt förs en mycket seriös debatt om att införa en fungerande behandlingsgaranti.
Men detta är bara den ena sidan, nämligen hur man ska se till att få en fungerande tillgänglighet. Den andra sidan, som Kenneth Johansson tog upp, är frågan om lagstiftningen. Jag ber om ursäkt för att jag inte gav svar om det första gången.
Jag kan mycket väl, och det har vi diskuterat, tänka mig att man samlar den lagstiftning som finns, kanske förbättrad på någon punkt, i en samlad lag. Men det förbättrar i sig inte patientens ställning. Det gör det möjligtvis lättare, precis som Socialstyrelsen påpekat, för den enskilde patienten och för alla medborgare att ta reda på hur det ser ut. Däremot är jag inte beredd, i alla fall inte utan mycket noggranna funderingar, på att lagstadga om den faktiska rättigheten. Det blir en komplicerad lagstiftning som inte säkert leder till förbättringar. Jag tror att det är klokt att bygga sjukvårdssystemet i huvudsak på tydliga anvisningar om sjukvårdshuvudmännens skyldigheter. Där tror jag att Kenneth Johansson och jag i grunden är överens.
Jag ska bara återge vad som skrevs i propositionen om patientens rättigheter. Det är en ganska bra formulering, som jag tror att Centerpartiet delar. Det står följande: Det demokratiska inflytandet i hälso- och sjukvården utövas i vårt system till stor del av kommunala och politiska församlingar. Det måste vara möjligt för sjukvårdshuvudmännen att planera för och utforma hälso- och sjukvården på sådant sätt att det svarar mot befolkningens behov och önskemål inom ramen för tillgängliga resurser. Och så står det: En rättighetslagstiftning innebär emellertid att det ytterst är domstolarna som bedömer olika vårdbehov, avgör om åtgärder blir riktigt utförda och väger behov i förhållande till nytta och resursutnyttjande och sliter tvister inom hälso- och sjukvården.
Vi vill naturligtvis inte ha ett system där vi överlåter det till domstolarna. Vi vill ha tydlighet i vad man kan förvänta sig som patient av sjukvårdssystemet. Det är det jag menar är den grundläggande rätten för patienten. Men vi vill gärna samla de rättigheter som vi har beskrivit i lagstiftningen och göra dem tillgängliga på ett annat sätt än vad som gäller i dag. Däremot är jag tveksam till att gå över till ett rättighetsbaserat sjukvårdssystem.
Sedan stod det redan i det lagförslag som fanns om rätten för patienten att i vissa fall få en
second opinion
. Det här betyder att vi redan en gång beslutat om det, det vill säga att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att erbjuda patienten en
second opinion
vid svåra fall. Det finns ganska klart preciserat. När jag som patient tvekar om huruvida diagnosen är rätt och är tveksam om min faktiska sjukdom ska jag ha rätt, när de gäller allvarliga sjukdomar, att kräva en
second opinion
utförd någon annanstans i sjukvårdssystemet.
När det sedan gäller kommissionen kan det vara lite övermaga att säga det, men kommissionens rekommendationer i huvudsak handlar om behovet i ett antal länder som ligger långt efter vad gäller patientinformation. Vi konstaterar att de rekommendationer som kommissionen riktade till medlemsstaterna har vi i huvudsak fångat upp i det system som vi har. Men vi kan bli bättre, och det är det arbete som pågår hos Läkemedelsverket.
Jag ska bara kort hänvisa till exempelvis den läkemedelsguide som Läkemedelsverket sprider för att ge patienten en bättre information och bättre möjligheter att hävda sina intressen gentemot sjukvården.