Fru talman! Det var när jag läste socialministerns svar som jag blev intresserad av just de andra vägarna än att genom lagstiftning stärka patientens ställning. Det är i och för sig trist att det ska behövas lagstiftning för att stärka något så självklart som att sjukvården ska fungera så att patienten sätts i centrum. Men uppenbarligen är det så.
Jag tänkte nu uppehålla mig vid de andra vägarna. Det är det fria vårdvalet. Tycker socialministern verkligen att det fria vårdvalet har fungerat och fungerar med tanke på hur köerna växer runtom i landet i de olika landstingen och med tanke på de brister som finns? Jag är nog av den uppfattningen att det fria vårdvalet inte är utformat på det sättet att det stärker patientens ställning något nämnvärt.
Sedan har jag en fråga som gäller det som Kenneth Johansson också var inne på, nämligen vårdgarantin. Socialministern har här år efter år lovat att en vårdgaranti ska införas efter överenskommelse med landstinget. Senast för två månader sedan, tror jag, sades det här i kammaren att en vårdgaranti skulle införas från och med 2005. Hittills har vi inte sett den. Hittills lyser den med sin frånvaro. Och jag har hävdat och hävdar fortfarande att det ännu inte ens har blivit en tummetott. Men det kanske kommer. Nu är det senaste budet 2007. Men socialministern har trots allt lovat att vi ska ha den från 2005.
Beträffande lokalt utvecklingsarbete i landstingen för att stärka patientens ställning i vården pågår det mycket arbete, men det görs också prioriteringslistor där man talar om vilka sjukdomar och besvär som offentlig sjukvård inte längre ska syssla med. Jag tycker inte att detta är att stärka patientens ställning i vården, och jag skulle önska att socialministern berörde just dessa listor ytterligare lite grann.