Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Men egentligen var det inte något svar direkt på mina frågor. Men jag hoppas att socialministern lyssnar och svarar på mina frågor i den debatt som vi nu ska ha. Det brukar bli en konstruktiv diskussion när vi för den här från talarstolen.
Varje människa strävar efter frihet att kunna forma sitt eget liv, och en välinformerad och delaktig patient ger säkrare vård och bättre resultat. Och jag är övertygad om att framtidens patient kommer att ställa högre krav på tillgänglighet och på kvalitet. Framtidens patient kommer att ha mer kunskaper och vara bättre informerad, följa vårdutbud, forskningsrön och mediciner via Internet och ha ett helt annat "valfrihetstänk" än det traditionella.
Den här utvecklingen tycker jag är positiv och bör bejakas. Det handlar om ett samspel mellan patient och vårdgivare för att vården ska få det förtroende den bör ha och för att patienten ska få ett rimligt inflytande.
Den 1 januari 1999 fick vi en del lagändringar som tog små men viktiga steg för att stärka patientens ställning. Från Centerpartiet hade vi, och har, högre ambitioner. Vi föreslog då, och har enträget fortsatt att kräva, bland annat en nationell vårdgaranti och att alla ska ha rätt till en kompletterande bedömning, en så kallad
second opinion
.
Jag skulle vilja fråga socialministern vad dagsbeskedet är när det gäller vårdgarantin. Är det mandatperioden som gäller, eller är det som jag läste att man tillsätter utredare på Landstingsförbundet och ska ha förslagen klara 2007? Det är en konkret fråga.
När det gäller en
second opinion
fick regeringen redan när frågan behandlades här i riksdagen i uppdrag att utvärdera detta och se hur det fungerar och om möjligt utvidga det och gå vidare. Hur ser ministern på det i dag?
Jag håller med om att det finns många goda exempel på vad sjukvårdshuvudmän har gjort för att stärka patientens ställning. Men Socialstyrelsen har också varit mycket tydlig när det gäller att det behövs så mycket mer.
Vilka är då hindren? Jag ska vara väldigt konkret. Det handlar om okunskap om hur lagstiftningen ska tillämpas och tolkas, tidspress vid läkarbesök och ojämlika villkor i fråga om tillgång till information. Och det är främst invandrargrupper och funktionshindrade som pekas ut där problemen är störst. Det handlar om brister i kommunikativ förmåga, brister i uppföljning, och det har också styrkts ur brukarsynpunkt. Där tycker jag att ministern kan vara tydligare när det gäller min första fråga: Vad ämnar man konkret att göra för att förbättra patientens ställning?
Dessutom vill jag fråga: Avser regeringen att presentera en särskild och samlad lag för patienträttigheter? Det är en konkret fråga som kan besvaras med ja eller nej. Övriga nordiska länder har det, och erfarenheterna är positiva. Lagstiftningen blir tillgängligare och överskådligare. Instämmer socialministern i att man ska ha en samlad och särskild lag för patienträttigheter?
Jag har en avslutande fråga. Har ministern inte någon egen uppfattning om EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning, och i så fall, vad är den uppfattningen?