Fru talman! Socialministern väljer att ta upp enbart ett delområde, nämligen den nationella vårdgarantin. I den delen är beskedet återigen - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att det hela nu är på väg, att nu kommer det. Det återstår att se. Upp till bevis!
I alla övriga delar uppmanar jag socialministern att ta del av Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsrapport från 2001 och det uppföljningsmaterial som gjorts i det sammanhanget. Man pekar där på att väldigt mycket återstår att göra när det gäller att stärka patientens ställning.
Alla de här delarna styrker vad jag inledningsvis sade om att det måste sättas in mycket mer av åtgärder för att förbättra patientinformationen och patientens ställning och delaktighet - detta för att komma till rätta med problemen med bristande kunskaper i tillämpning och tolkning, förbättrad patientinformation, kommunikativ förmåga och uppföljning. Det gäller även att bättre tydliggöra de positiva effekter på patientsäkerhet och vård- och behandlingsresultat som ökad delaktighet ger.
Andra områden som är viktiga är egenvården, som ju ger ökad konsumentmakt, och bemötandefrågor. Också där brister det högst avsevärt på sina håll. Vi i Centerpartiet driver år efter år detta med att bättre få in bemötandefrågorna i förvaltningslagen - återigen konkreta förslag som det vore intressant att få kommenterade.
När det gäller
second opinion
och detta med en utvidgning liksom den utvärdering som skulle göras fick jag inget svar. Jag upprepar: Är socialministern beredd att utvidga den andra bedömningen, detta med
second opinion
?
När det gäller en samlad lagstiftning om patienträttigheter, något som jag menar att det är dags att pröva, behöver det inte vara nya lagar. I stället samlar man lagarna.
Så här skriver Socialstyrelsen i sin rapport: Från ett svenskt perspektiv kan man konstatera att Sverige numera är det enda landet i Norden som inte har en särskild lag om patienträttigheter. Det betyder att problemet kvarstår, det vill säga att de bestämmelser som har betydelse för patientens ställning i vården är utspridda på flera lagar. Lagstiftningen är otillgänglig och svåröverskådlig såväl för patienter och vårdpersonal som för allmänheten. Erfarenheterna tyder på att det finns ett pedagogiskt värde i att samla alla bestämmelser i en särskild patientlag även om ambitionen inte är att tillförsäkra patienten några nya förmåner eller rättigheter.
Är alltså ministern och regeringen intresserade av att liksom övriga nordiska länder samla, till en början befintliga, lagar i en gemensam lagstiftning om patienträttigheter? Argumenten för detta har jag tidigare redovisat.
Slutligen gäller det återigen EU-kommissionens handlingsplan. Denna presenterades den 1 juli 2003 för att bland annat stärka patienters möjligheter att ta del av information och påverka politiska beslut. Är några åtgärder på gång? Att det diskuteras inom läkemedelsverk och andra berörda myndigheter må vara. Det är ändå regeringen och socialministern som torde ha ansvaret för att lägga fram konkreta förslag. Lite intresse kring det hade jag önskat att socialministern skulle visa.