Fru talman! Kenneth Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att utifrån gjorda erfarenheter och egna ambitioner ytterligare stärka patientens ställning i vården samt om regeringen, som i övriga nordiska länder, avser att presentera en särskild och samlad lag för patienträttigheter. Kenneth Johansson har även frågat mig vad jag avser att göra med anledning av den åberopade handlingsplanen och EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning.
De ändringar i lagstiftningen som infördes 1999 som ett resultat av regeringens förslag i propositionerna
Patientens ställning
(prop. 1997/98:189) och
Stärkt patientinflytande
(prop. 1998/99:4) har väsentligt stärkt patienternas inflytande och delaktighet i hälso- och sjukvården, även om dessa bestämmelser inte har sammanförts i en särskild patientlag.
Socialstyrelsen har granskat resultatet av lagändringarna och konstaterar att det runtom i landet finns många goda exempel på hur hälso- och sjukvårdens huvudmän arbetar med insatser för att stärka patientens ställning, till exempel i form av förbättrad information till allmänheten, utbildning av personal och genom satsningar på speciella projekt och arbetsgrupper med syfte att stärka patientens ställning. Socialstyrelsen påpekar dock att det behövs ytterligare insatser från landstingens och hälso- och sjukvårdsansvarigas sida innan lagstiftningen och de bakomliggande målen och intentionerna har uppfyllts till fullo.
Problemen med att införa legala rättigheter på hälso- och sjukvårdsområdet är betydande och bör inte underskattas när man överväger för- och nackdelar med olika lagstiftningstekniska lösningar.
Hälso- och sjukvårdsförmåner låter sig inte preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. Det är även svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten.
Jag vill framhålla att det finns andra vägar att stärka patientens ställning än genom lagstiftning. Ett exempel är det fria vårdval som införts i hela landet som ett resultat av 1999 års Dagmaröverenskommelse och därav följande valfrihetsrekommendation från Landstingsförbundet. Detta är något som jag menar markant stärker patienternas ställning genom möjligheten att välja var man vill söka vård. Ett annat exempel är den överenskommelse om besöksgaranti som staten och Landstingsförbundet träffat. Denna garanti stärker patienternas ställning genom tydliga regler för hur lång den maximala väntetiden till besök får vara.
Utöver detta har det under de senaste åren avsatts betydande medel, till exempel genom de så kallade Dagmaröverenskommelserna, till lokalt utvecklingsarbete i landstingen med syfte att stärka patientens ställning i vården. Det pågår således ett omfattande arbete för att stärka patientens ställning även på andra sätt än genom lagstiftning. Detta är nog så viktigt att uppmärksamma.
Vad gäller frågan om EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning så är situationen den att rådet uppmanat kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna genom de relevanta nationella och europeiska behöriga myndigheterna undersöka möjligheten att inrätta ett europeiskt läkemedelsinformationssystem för patienter och hälso- och sjukvårdspersonal.
För Sveriges del är det främst Läkemedelsverket som arbetar med dessa frågor tillsammans med experter från kommissionen och med den europeiska läkemedelsmyndigheten i London. Nationellt samarbetar Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) vad gäller värdering av läkemedel och behandlingsrekommendationer. Arbetet med detta pågår således, och jag har inte nu för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.