Herr talman! Jag kan börja med att yrka bifall till reservation 1, men jag står bakom samtliga våra reservationer.
Det högaktiva kärnkraftsavfall som produceras i Sverige måste hållas hermetiskt isolerat från människa och miljö i över 100 000 år.
Enligt den så kallade KBS-metoden, som kärnavfallsbolaget SKB förordar, ska det använda kärnkraftsbränslet inkapslas i koppar och sedan deponeras i tunnlar 400-500 meter ned i berget, omgivet av bentonitlera.
En alternativ metod, djupa borrhål, innebär i stället att det använda kärnkraftsbränslet kapslas in och sedan deponeras i borrhål på mellan tre och fem kilometers djup. Även här ska kapslarna omges av lera i borrhålet.
Den 14-15 mars förra året, 2007, genomförde Statens råd för kärnavfallsfrågor, Kasam, en utfrågning om djupa borrhål som ett alternativ för slutförvaring av använt kärnbränsle.
Resultaten från utfrågningen redovisas i Kasams rapport nr 6 förra året, 2007. Av denna rapport framgår tydligt att för att det ska vara möjligt att jämföra olika metoder för lagring av högaktivt kärnavfall måste metoderna utvärderas i grunden.
Metoden djupa borrhål på mellan två och fyra kilometers djup har ännu inte utvärderats i praktiken i Sverige. För att möjliggöra relevanta jämförelser med den så kallade KBS-3-metoden måste minst ett djupt borrhål med diameter motsvarande det som skulle bli aktuellt vid ett framtida avfallsförvar borras på lämplig plats i Sverige för att det ska kunna gå att få uppgifter kring hur avfallskapslarna skulle påverkas av bland annat vattengenomströmningar, salthalt och kemiska förhållanden.
Under Kasams utfrågning fastslogs att man inte kan jämföra KBS-3-metoden med djupa borrhålskonceptet utan att först borra ett hål med den diameter som skulle krävas och till ett lämpligt djup i lämplig berggrund och på så sätt få fram grundläggande data. Man konstaterar också att det har forskats länge och mycket om den så kallade KBS-3-metoden men mycket lite om djupa borrhål.
Kärnkraftsbolaget SKB har under 1990-talet och 2000-talet fått upprepade anmodanden av myndigheterna, Statens kärnkraftinspektion, SKI, Statens strålskyddsinstitut, SSI, och regeringen att undersöka den alternativa metoden djupa borrhål ytterligare. Trots detta har inte några relevanta fysiska försök gjorts där man i ett uppborrat hål mäter vilka förhållanden som råder mellan två och fem kilometer under jordytan.
Under de år som har gått har en omfattande teknikutveckling skett när det gäller möjligheter att borra så djupa hål som krävs. För att kraven i bland annat miljöbalken om att olika alternativ ska utvärderas på ett likvärdigt sätt måste en provborrning av ett djupt borrhål genomföras på relevant plats i Sverige. Antingen kan SKI och SSI själva genomföra en provborrning eller så kan de avkräva att SKB gör provborrningen och visar på relevanta jämförelsematerial för de olika metoderna för lagring av kärnavfall.
Att gå till beslut om ett lager av högaktivt avfall som måste lagras i 100 000 år utan att ha utrett olika lagringsmetoder på ett jämbördigt sätt är att allvarligt svika vårt ansvar för kommande generationer.
Herr talman! Under 1990-talet visade mätningar som gjorts längs Bohuskusten på högre becquerel än som var väntat. Konsekvenserna kan enligt forskarna bli att radioaktivt ämne ackumuleras i bottensedimentet. Farhågor måste tas på allvar, eftersom det kan få långsiktiga konsekvenser för kommande generationer och för skärgårdens utveckling, konsekvenser som vi i dag inte har kunskap om.
Därför är det naturligtvis mycket utmanande när svenska kärnkraftsbolag fortsätter att ansöka om och för ett tag sedan fick lov att skicka utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield. Bränslet är en ovanlig typ som används i forskningssammanhang. Kärnkraftsbolagen hävdar att en upparbetning krävs för en säkrare förvaring.
Sverige har tidigare deklarerat att något svenskt använt kärnbränsle inte ska upparbetas, eftersom slutprodukten är plutonium som lämpar sig mycket väl för tillverkning av kärnvapen. Dessutom är det ett faktum att radioaktivt teknetium från Sellafield finns och anrikas i växter och djur på den svenska och norska kusten.
Sverige har tidigare agerat mot dessa utsläpp. Svenskt ställningstagande borde vara att man säger nej till kärnkraftsbolagens ansökan om att skicka utbränt kärnbränsle till Sellafield.
Det finns mot denna bakgrund anledning att i lagen om kärnteknisk verksamhet införa ett förbud mot utförsel av utbränt kärnbränsle för upparbetning.