Herr talman! Detta betänkande om kärnteknisk säkerhet som vi ska debattera nu handlar om förvaring och slutförvaring av avfall från våra kärnkraftverk samt utskeppning och deportering av avfall från Sverige till Sellafield i England.
Enligt § 11 i kärntekniklagen från 1984 ska den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor svara för att den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kärnavfall och andra ämnen.
Enligt § 12 ska den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor i samråd med övriga reaktorsinnehavare upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs.
Forskningen om slutförvaring har bedrivits i landet i många år. Huvudalternativet för Sverige är för närvarande att slutförvara det använda kärnbränslet i berggrunden. Metoden kallas KBS-3 och innebär att använt kärnbränsle först kapslas in i koppar. Kopparkapslarna ska sedan deponeras i urberget på 500 meters djup, inbäddade i bentonitlera. När deponeringen är klar försluts tunnlarna och bergrummen.
Meningen är att detta högriskavfall ska förvaras i dessa bergrum i oöverskådlig framtid. Förvaringen ska då tåla förändringar i berggrunden, sprickbildningar, inlandsisar, fukt och vattenflöden. Aktuella orter för denna förvaring av kärnkraftsavfall är Forsmark och Oskarshamn. Ännu föreligger inget förslag i fråga om vilken av orterna som är aktuell, utan det kommer framtiden att utvisa.
Forskningen och teknikutvecklingen för att i framtiden hitta ännu säkrare metoder för förvaring av det avfall som fortfarande produceras i våra kärnkraftverk är nästan helt obefintlig sedan man fastnade för att använda den modell som innebär att det ska förvaras på 500 meters djup i berggrunden.
Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, har under 1990-talet och under 2000-talet upprepade gånger anmodat myndigheterna Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut att undersöka den alternativa metoden med djupa borrhål ytterligare - metoden med djupa borrhål är det som vår motion handlar om.
Trots detta har man inte gjort några mer omfattande fysiska försök där man borrar de här djupa hålen på två eller fem kilometers djup och undersöker hur det ser ut, vilka konsekvenser det blir och hur en sådan förvaring skulle kunna se ut.
Man har inte på något sätt kommit särskilt långt i just den forskningen. Jag menar att forskningen om hantering av kärnavfall inte får avstanna om vi menar allvar med att vi i den här generationen, som har byggt upp och använt energi från kärnkraft, ska ta det fulla ansvaret för slutförvaring inför kommande generationer.
Vi ska även ge möjlighet för framtida generationer att fortsätta att forska, ge dem reella möjligheter att få fram ännu säkrare och nu helt okända sätt att ta hand om kärnkraftens avfallsprodukter. Forskningen måste alltså fortsätta. Även om vi i dag skulle välja att förvara i bergrum på 500 meters djup ska vi inte dra in de här pengarna, utan forskningen måste fortsätta.
Herr talman! Det är mycket utmanande när det svenska kärnkraftsbolaget skeppar ut utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield. Bränslet är av en ovanlig typ som använts i forskningssammanhang, och kärnkraftsbolagen hävdar att en upparbetning krävs för en säker förvaring.
Sverige har tidigare deklarerat att något svenskt använt kärnbränsle inte ska upparbetas, eftersom slutprodukten är plutonium och något som lämpar sig och används för tillverkning av kärnvapen. Dessutom drabbar avfallet våra känsliga hav och ekosystem genom att till exempel radioaktivt teknetium från Sellafield finns och anrikas i växter och djur på den svenska och norska kusten. Sverige har tidigare reagerat mot dessa utsläpp.
Det svenska ställningstagandet borde vara att man säger nej till kärnkraftsbolagens ansökan om att skicka utbränt kärnbränsle till Sellafield för upparbetning.
Sverige har ett stort ansvar för att vi själva hanterar vårt kärnavfall i Sverige. Vi får aldrig riskera att upparbetning och hantering blir en handelsvara där avfall sänds till de länder som tar hand om detta ytterst farliga avfall till lägsta kostnad och utanför kontroll genom vår egen lagstiftning. Detta är såväl en miljöpolitisk som en säkerhetspolitisk fråga.
Lagen om kärnteknisk upparbetning och säkerhet måste förstärkas och export förbjudas.
Sverige måste dessutom arbeta för att anläggningen i Sellafield omedelbart stängs och att saneringsarbetet inleds. Jag och Vänsterpartiet menar att det inte redan nu går att se alla konsekvenser av utsläppen från upparbetningsanläggningen i Sellafield. Därför måste försiktighetsprincipen gälla och all risk för utsläpp upphöra.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.