Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att det är tillfredsställande att större delen av försvarsutskottets medlemmar kunnat komma överens om andemeningen i det som anförs under rubriken Utskottets överväganden. Vi är överens om att såväl metod för kärnavfallets slutförvaring som val av förvaringsplats och bergets kvalitet och säkerhet är oerhört viktiga. Frågan om kärnavfallets förvaring kommer därför att prövas med största möjliga omsorg. Det är vi också överens om.
Vi ska ha i minnet att förvaringen kräver tider långt utöver de 50-100 år som var och en av oss medborgare i dag tror sig kunna överblicka. Den gäller också tidsrymder, som Peter har påtalat, om 100 000 år, när flera istider har förflutit, när klimatet troligtvis har ändrats dramatiskt flera gånger om och när det är ytterst osäkert om det ens kommer att finnas några människor kvar på jorden - i synnerhet med tanke på hur vi hanterar varandra och vår natur. Vilka länder kommer att finnas om 10 eller 100 000 år, är det ens några?
Ändå måste vi göra vårt bästa för att ta hand om det kärnvapen- och kärnkraftsmaterial som vår generation genererat alltsedan tiden strax efter andra världskriget när vi i Sverige först började bryta uran och skaffa oss kärnkraftverk. Men någon absolut säker förvaring kommer vi troligen aldrig att få på grund av det val vi har, för vi kan inte överblicka vad som händer på jordytan och inte heller under jordytan under så lång tid. Ännu svårare är det att förutsäga hur människor kommer att bete sig och handla.
Men allvaret i problematiken betonar kanske mer än något annat hur angeläget det är att satsa på fredsfrämjande åtgärder, en rättvisare värld och även ett mer rättvist fördelat miljö- och resursutrymme.
I betänkandet finns de två reservationer av mp och v som vi har pratat om. En av dem behandlar det utbrända kärnavfallet och varför det skickas till Sellafield för upparbetning. Då kan vi komma ihåg att det är ett särskilt avfall som har bildats i en forskningsreaktor vid KTH och som länge mellanlagrats i Studsvik. Sverige har mycket riktigt antagit en policy som innebär att kärnavfallet inte ska upparbetas utomlands. Men det finns en klausul om dubbla användningsområden.
När det gäller just R1-avfallet utgörs det av metalliskt material. Det är en stor andel uran, men det innehåller också klyvbart plutonium. Därför är det kemiskt annorlunda än det vanliga avfall som vi har i kärnkraftsreaktorerna. Det kan inte utan vidare förenas med detta. Det gör att det är ännu lättare att använda just forskningsavfallet i kärnvapen.
Det finns många internationella rapporter om att det just är plutonium från forskningsreaktorer som utgör den allra största risken att stjälas, smugglas och komma ut på den svarta marknaden. Om ni har läst tidningarna bara de senaste dagarna har ni sett att man på en konferens mellan ett antal atomspioner har sagt att de har identifierat 1 300 fall av nukleär smuggling. Då är det bara toppen på isberget.
Min fråga till Miljöpartiet och Vänstern är: Hur skulle ni vilja behandla detta avfall? Hur ska det bevakas under mellanlagringen? Ska det vara beväpnade vakter, eller vad ska det vara? Det här är alltså inte en juridisk fråga, utan det är en säkerhetsfråga. Då tycker jag att det antagligen är säkrare att skicka avfallet till England som är en kärnvapenstat och kanske har en helt annan styrka vad gäller vakthållning än vi har här i Sverige. Därför tycker jag att det är rätt att skicka i väg det allra farligaste avfallet för upparbetning.
Den andra reservationen gäller de djupa borrhålen som alternativ till den metod, KBS-3, som kärnkraftsindustrin själv har tagit fram för slutförvaringen. På denna punkt kan jag i viss mån hålla med om reservanternas betänkligheter, dock utan att jag skulle säga att det är just djupa borrhål som är det bästa alternativet.
Som oberoende forskare tycker jag att det är en egendomlig konstruktion - faktiskt ett systemfel - att den industri som driver kärnkraftverken och uppbär avgifter från oss medborgare för att ta hand om avfallet också själv bedriver och propagerar för sin egen forskningsmetod. I vilket annat sammanhang skulle staten satsa våra pengar på ett kommersiellt bolag i stället för att utlysa forskningsmedel från en myndighet eller ett forskningsråd i fri konkurrens mellan alla forskare? Anta till exempel att ett enda av läkemedelsbolagen fick motsvarande ställning och själv kunde besluta om och utveckla alla läkemedel. Var skulle vi då hamna?
Jag menar att det behövs en av kärnkraftsindustrin helt oberoende instans som utlyser forskningsmedel, bedömer vilken forskning man ska satsa på, kvalitetssäkrar denna och utvärderar resultaten. Men enligt planerna kommer nu SKI, SSI och i förlängningen den nya strålskydds- och kärnsäkerhetsmyndigheten samt miljödomstolen att utgöra oberoende instanser för utvärdering och bedömning. SKB har, som ni har påtalat, ett särskilt ansvar för att utreda olika slutförvaringsmetoder, och jag hoppas att myndigheterna inte nöjer sig med en ytlig behandling utan går på djupet med att noga kontrollera att olika metoder verkligen har beforskats och att dessa inte behandlas summariskt av SKB och andra.
Det är också av stor vikt att SKB:s FUD-program har gått ut på en bred remiss. Man kan hoppas att även oberoende forskare och organisationer kommer att yttra sig genom remissprocessen och att detta beaktas.
Utskottets uttalande innebär att man kommer att fästa stor vikt, jag vill betona det, vid den granskning som ska göras. I förhoppningen att denna granskning blir verkligt allsidig och noggrann stöder jag utskottets uttalande.