Herr talman! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande
Kärnteknisk säkerhet
. Detta betänkande behandlar motioner från den allmänna motionstiden 2007/2008. Motionärerna lyfter frågor som plats för slutförvaring, djupa borrhål samt upparbetning av kärnavfall.
Vid bedömning av skydd för människa och miljö på lång sikt är det oerhört viktigt att ett slutförvar uppfyller ett antal kriterier och krav, nämligen att det finns en nationell och internationell samsyn om geologisk slutförvaring, att det finns flera skyddsbarriärer som fungerar under lång tid, att det finns möjlighet till kontroll av varje steg i deponeringen och att metoder testas i verklig miljö eller i full skala.
Det finns i dag efter 30 års forskande kring området en utvecklad geologisk förvaringsmetod som klarar dessa krav. I processen att få en lösning på slutförvarsfrågan har det under åren studerats ett flertal andra möjligheter, till exempel deponering i havet, uppskjutning i rymden och djupa borrhål. Dessa metoder har inte förutsättningar att klara det vi vill åstadkomma vare sig för säkerheten på lång sikt eller med tanke på hanteringssäkerheten under drifttiden. De har därför lagts åt sidan.
Tittar vi närmare på det alternativ som i olika debatter har framförts vara en bättre lösning än kärnbränslesäkerhetsmetod 3, det vill säga KBS-3-metoden, som innebär slutförvar på 400-700 meters djup i berget där kärnbränslet är inneslutet och isolerat i kopparkapslar och omgivet av bentonitlera, kan vi konstatera att djupa borrhål innehåller ett stort antal osäkerhetsfaktorer.
Teorin djupa borrhål två till fyra kilometer ned bygger på att grundvattnet skulle ligga stilla på dessa djup och därmed erbjuda en stabil miljö där avfallet hålls isolerat under lång tid. Miljön på dessa djup är dock mer aggressiv med hög salthalt, hög temperatur och högt tryck. Den aggressiva miljöns påverkan på barriärerna leder till att kärnbränslet förr eller senare kommer i direktkontakt med grundvattnet. Därmed bygger säkerheten på lång sikt på bara berget.
Ytterligare ett problem är att det finns stora svårigheter att få ned kapslarna på ett säkert sätt till rätt djup. Det finns också en uppenbar risk att kapslarna skadas i samband med deponering så att de redan från början är trasiga nere i berget.
I sammanhanget kan nämnas att år 2001 beslutade den finska regeringen och riksdagen om sitt slutförvar. Beslutet blev enligt KBS-3-metoden, det vill säga förvar 500 meter ned i berget. Detta slutförvar har även godkänts av Sverige enligt Esbokonventionen.
Herr talman! Vi socialdemokrater tar kärnsäkerhetsfrågan på största allvar. Det har vi bland annat visat och pekat på vid ett antal tillfällen här i kammaren. Vi har presenterat vårt tiopunktsprogram och kommer kontinuerligt att följa frågan om kärnsäkerhet på ett aktivt sätt.
I Oskarshamns och Östhammars kommuner genomförs platsundersökningar av Svensk Kärnbränslehantering AB, bland annat i form av provborrningar för att studera bergets beskaffenhet. Dessa undersökningar kommer att ligga till grund för den ansökan som SKB kommer att lämna under 2009 avseende metod och plats för slutförvar av vårt använda kärnbränsle. Ansökan kommer att lämnas enligt kärntekniklagen och miljöbalken och kommer att behandlas av den nya strålskydds- och kärnsäkerhetsmyndigheten respektive av miljödomstolen innan frågan överlämnas till regeringen för avgörande respektive prövning.
Sveriges första reaktor startades år 1954 och var en forskningsreaktor vid Kungl. Tekniska högskolan. Vi kan konstatera att det svenska avfallsprogrammet ej har kunnat ta hand om bränslet i sin nuvarande form.
Det är ingen hållbar eller långsiktig lösning att fortsätta att mellanlagra avfallet från forskningsreaktorerna, vilket även Statens kärnkraftinspektion har påtalat i ett remissyttrande. AB Svafo, ett bolag som ägs av Studsvik Nuclear AB, har åtagit sig att omhänderta kärnavfallet åt staten.
Herr talman! Med anledning av detta yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.