Fru talman! Vänsterpartiet har två reservationer i betänkandet. För tids vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till reservation 3. Det innebär förstås inte att vi inte står bakom reservation 1.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 3 och kommer att uppehålla min diskussion vid den frågan. Det är därför jag deltar i debatten nu i stället för Marie Engström.
När man har sett att den här frågan har kommit upp har man ofta tänkt: Nu ska vi upp och diskutera Degerfors igen! Tyvärr - i det här fallet - har Degerfors åter blivit satt på kartan. Men nu handlar det inte om att lägga ned stålverk, om någon genomfart genom samhället eller en järnvägsflytt. Nu handlar det om den stora ideella föreningen Degerfors IF som har blivit pilotfall i en skattetvist som har pågått i drygt tio år.
Det var någon här som hänvisade till Bosse Ringholm och vad han sade 2003 eller något sådant. Jag kan hänvisa till en interpellationsdebatt den 2 februari 1999 med dåvarande finansministern Erik Åsbrink i den här frågan. Då diskuterade vi huruvida man skulle klämma åt den ideella sektorn när det gäller beskattningsfrågor. Då fick jag ungefär det här svaret: Nej, syftet är förstås inte att man ska ha en skattelagstiftning som är negativ i förhållande till ideell verksamhet, och det ska inte vara skattemässigt bättre att organisera sig i aktiebolagsform och så vidare.
Nu har det varit tio år av processande. Först kom det en dom 2002 i Länsrätten i Örebro som fastslog att Degerfors IF inte ska betala moms för att man har köpt eller hyrt en fotbollsspelare som kommer från ett annat land.
Det var ju positivt, tyckte idrottsrörelsen och Degerfors IF. Kammarrätten i Jönköping kom fram till samma åsikt den 30 december 2004. Då kände man väl sig ännu mer säker på sin sak, att den ideella idrottsrörelsen hade haft rätt i sin tolkning. Men efter ytterligare ungefär tre år, den 21 september 2007, kom Regeringsrätten med sin dom, och då ställde man sig på Skatteverkets sida.
Då frågar jag lite polemiskt i den motion, Sk355, som jag hoppas att de övriga ledamöterna i skatteutskottet har läst noga. Jag försökte ingående att hänvisa till och redovisa för hur krångligt det kan vara att vara ideell ledare i Sverige. Om man ska hålla reda på mervärdesskattelagen, inkomstskattelagen, EU:s sjätte momsdirektiv och deras inbördes förhållanden tror jag att det blir något komplicerat i framtiden att upprätthålla en fungerande ideell sektor där människor förväntas ställa upp på ideell basis och bli kassör, ordförande och så vidare och bedriva en verksamhet för föreningens bästa, en allmännyttig verksamhet.
Är det rimligt att man ska ha kompetens motsvarande den att sitta som ledamot i Regeringsrätten för att man ska kunna ingå i en ideell förenings styrelse? Det kan man fråga sig.
Man kan läsa domarna. Jag tycker faktiskt att länsrättens och kammarrättens domar är mycket mer utförliga. Där kommer man väldigt tydligt fram till att den här ideella föreningen inte ska betraktas som skattepliktig. Regeringsrätten är mycket mer kortfattad.
För att sammanfatta vad de tycker och vad de inte tycker och vad de inte är överens om kan jag läsa min sammanfattning. Där står det så här:
Samtliga tre rättsinstanser är överens om att de utländska föreningar som har sålt spelarrättigheter är att betrakta som utländska företag. Man är också överens om att tjänsterna är omsatta i Sverige när det gäller spelarköp från icke EG-land, medan kammarrätten påpekar att så inte är fallet med köp från annat EG-land, i det här fallet Danmark, eftersom det kräver att köparen är att betrakta som näringsidkare. Dessutom är de olika rättsinstanserna oense om huruvida de aktuella tjänsterna omsatts i yrkesmässig verksamhet. Regeringsrätten menar att så är fallet medan läns- och kammarrätten menar att så inte är fallet, eftersom det har en naturlig anknytning till föreningens ändamål. Dessutom menar Regeringsrätten, men inte läns- och kammarrätten, att den aktuella föreningen, såsom varande en allmännyttig ideell förening, ändå ska ses som näringsidkare i detta sammanhang.
Just i det här sammanhanget, när man köper eller hyr en spelare från ett annat land ska man alltså betraktas som näringsidkare. Det var något svårtolkat, tror jag, för de flesta ideella rörelser.
Då kom man på att Degerfors IF skulle betala 1,6 miljoner och Örebro SK en ganska hög summa. Men eftersom rättsläget har varit osäkert skulle man inte gå vidare med det här. Man skulle inte granska alla stora klubbar i till exempel Stockholm och Göteborg när det gäller ishockey, fotboll och bandy där det har handlats och hyrts spelare från andra länder i ganska stor utsträckning under tio års tid. Det tyckte jag var en helt orimlig ordning och krävde att det här skulle lösas i särskild ordning.
Nu har som tur är verkligheten kommit i kapp, så jag behöver inte driva den linje som är en del av reservationen. Nu har nämligen idrottsrörelsen i sin vishet och sin solidariska anda kommit fram till att det här var någonting som ingen kände till. Det var inte så att Degerfors IF var speciellt klumpigt eller icke insatta i skattelagstiftningen. Man insåg att det här var en fråga för hela idrottsrörelsen. Därför beslutade man någon gång i februari att man tillsammans, via Föreningen Svensk Elitfotboll, skulle gå in och ta ett kollektivt ansvar. Man skulle liksom inte sätta två föreningar på pottkanten.
Av någon märklig anledning råkade dessa finnas i Örebro län, vilket kan bero på att skattemyndigheten där är mer nitisk när det gäller att kolla det här medan man på andra håll inte har upprätthållit lagstiftningen på samma sätt. Det innebär i princip att man tolkar lagstiftningen på olika sätt. Vi kan gå in och titta på serietabeller och framtida idrottsutövande. Man har helt enkelt olika förutsättningar att lyckas på fotbollsplanen eller ishockeyrinken.
Jag måste säga att jag blir besviken när jag läser utskottets ställningstagande. Man redovisar i princip bara vad som står i min motion och vad som sägs i Regeringsrätten, inte speciellt mycket vad som sägs i kammarrätten eller länsrätten. Och så säger man att det pågår utredningar som ska titta på det här.
Jag skulle ändå vilja att någon från de andra partierna och helst från dem som sitter i regeringsställning ger en liten vink om vad ni tycker är en rimlig ordning vad gäller de här frågorna.
Ska vi ha en skattelagstiftning i Sverige som missgynnar ideell verksamhet? I ett tidigare betänkande från 2006 kan man åtminstone indirekt utläsa att ni tycker att ideell verksamhet inte ska beskattas hårdare. Men kan ni bemöta det eller bekräfta det eller ha synpunkter på det?
Om det här fortsätter, om vi inte gör någonting åt det nu och ändrar lagen med tanke på Regeringsrättens utslag, riskerar vi att få en utveckling som tvingar alltfler ideella föreningar att bli aktiebolag. Är det en önskvärd utveckling? Och på vilken nivå ska man lägga sig för att kunna klara av den kompetens som finns runt ett aktiebolag?
Jag förstår att Regeringsrättens dom nu gäller. Det ska vi inte diskutera. Men utifrån den domen och utifrån tidigare diskussion kan man säga: Nej, då måste vi nog faktiskt gå in och ändra på lagstiftningen på ett sätt som gör att vi inte missgynnar ideell verksamhet som bedrivs på till exempel idrottsplaner runt om i Sverige.
Där tycker jag inte att det finns det minsta inspel - för att använda lite fotbollstermer. Det finns inte det minsta inspel när det gäller att man kan läsa vad något annat parti tycker i den här frågan.
Ska vi då dra slutsatsen att den samlade idrottsrörelsen måste lita till Vänstern för att det ska bli en bättre lagstiftning? Eller finns det något annat parti som tycker att det faktiskt finns anledning att förändra det här i positiv riktning för den ideella verksamheten?
Jag yrkar återigen bifall till reservation 3.