Fru talman! Att arbetstidsfrågorna röner ett
mycket stort intresse råder det inga som helst tvivel
om. Riksdagens ledamöter har lämnat inte mindre än
45 yrkanden och 10 partimotioner i dessa frågor.
Däremot finns det ingen samstämmighet om hur
frågorna skall regleras i lagen. Det råder inte ens
samstämmighet om huruvida de skall regleras i lagen.
Yrkandena spretar åt alla håll. Avreglera helt, säger
Moderaterna. Avreglera litet grand, säger Folkpartiet.
Lagstifta mer, säger Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Och alla väntar de på regeringens proposition i frå-
gan.
För närvarande har vi en lagstiftning som kan
kallas provisorisk. Den bygger på 1982 års arbetstids-
lag men med ett tillägg som säger att kollektivavtal
inte får tillämpas i strid med EG:s arbetstidsdirektiv.
Riksdagen föredrog att göra det tillägget i avvaktan
på att 1995 års arbetstidskommitté skulle bli färdig
med sin utredning och regeringen komma med sin
proposition i den här frågan.
För tanken var ju, som vi hört här från talarstolen,
att regeringen skulle lämna en proposition om en ny
arbetstidslag under våren. Men jag antar att det är
allmänt bekant vid det här laget att det inte kommer
något förslag nu. Det ansvariga statsrådet, Ulrica
Messing, har meddelat att hon inte vill störa de pågå-
ende avtalsförhandlingarna med en ny lagstiftning,
eftersom arbetstidsfrågan är så aktuell i avtalsför-
handlingarna i år.
Men med tanke på det nuvarande provisoriet finns
det skäl att utgå ifrån att regeringen återkommer i
höst. Då utgår jag naturligtvis från att vi fortfarande
har en socialdemokratisk regering efter höstens val.
Arbetskommitténs betänkande, tidsplanen och
remissbehandlingen har man redan talat om här i
talarstolen, så det behöver jag inte ta upp mer tid med.
Men efter det att Arbetstidskommittén lämnat fram
sitt förslag till regeringen har ett arbetstidsprojekt
pågått i Arbetsmarknadsdepartementet. Där har man
följt den nuvarande forskningen och aktuella debat-
ten. Allt detta material, Arbetstidskommitténs utred-
ning, remissvaren och Arbetsmarknadsdepartementets
projekt, ligger till grund för den beredning som pågår
inom Regeringskansliet.
Därför har utskottet gjort bedömningen att det inte
finns någon anledning för riksdagen att föregripa
regeringens beredning genom egna initiativ eller till-
kännagivanden. Därför föreslår vi att alla motioner
skall avslås i avvaktan på regeringens proposition.
Därmed skulle mitt inlägg kunna vara avklarat,
men jag vill ändå ta tillfället i akt att kommentera
några av yrkandena.
Frågan om arbetstidsförkortning har berörts i
många olika yrkanden. Utskottet har en positiv in-
ställning till förkortad arbetstid. Mycket talar för att
det skulle ge stora välfärdsvinster och ge människor
större möjlighet att kombinera familjeliv, förvärvsar-
bete och en aktiv fritid. Det finns anledning att på-
minna om att när arbetsveckan var 48 timmar lång var
det ofta bara mannen i familjen som arbetade utanför
hemmet. I dag arbetar hushållen ca 70-75 timmar i
veckan utanför hemmet, och då blir det naturligtvis
svårare att hinna med allt annat som krävs för att ett
hem och ett samhälle skall fungera.
Däremot finns det ingen forskning som belägger
att förkortad arbetstid skulle minska arbetslösheten,
vilket Vänsterpartiet och Miljöpartiet påstår. Arbets-
tidskommittén har belyst frågan både utifrån nationa-
lekonomiska teorier och utifrån de försöksverksamhe-
ter och andra exempel som finns såväl inom landet
som utomlands.
Enligt de teoretiska beräkningarna finns det inget
som tyder på att arbetslösheten skulle minska med en
generell förkortning av den ordinarie normalarbetsti-
den. I vissa fall skulle det t.o.m. kunna få en helt
motsatt effekt, dvs. kunna öka arbetslösheten.
I praktiken har det visat sig att det kan bli fler
jobb, men det kostar pengar. Antingen ökar lönesum-
man och därmed verksamhetens kostnader eller också
får den anställde sänka sin lön i takt med arbetstids-
förkortningen. Det ser vi många bevis på redan i dag.
Då kallas det deltidsarbete, frivilligt eller ofrivilligt,
och förekommer företrädesvis i kvinnodominerade
branscher.
Sedan måste jag ställa frågan: Behöver vi dela på
befintliga jobb för att få ned arbetslösheten? Vänster-
partiet och Miljöpartiet utgår från det. De tycks utgå
ifrån att just nu har arbetet tagit slut. Just i denna tid
kommer inga nya arbetsuppgifter att behöva utföras.
Just nu i denna tid är alla våra gemensamma behov
tillgodosedda. Det tror jag inte ett ögonblick på. Jag
tycker att det är en märklig inställning.
Vi vet att pensionsavgångarna inom ett antal år
kommer att kräva flera hundratusen nya anställda bara
inom vård och omsorg. Ingen kan väl heller påstå att
det inte finns utrymme för fler vuxna i skolan eller
inom barnomsorgen. Vi vet att vi lever allt längre och
att andelen mycket gamla människor kommer att öka.
Det ställer stora krav på oss att gemensamt se till att
våra gamla får en dräglig tillvaro.
Vi står också alldeles i början av ett miljöanpassat
samhälle. Mängder av nya jobb kommer att uppstå
när vi nu på allvar går in för att bygga ett ekologiskt
uthålligt samhälle.
Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är
pengar. Nu har vi sanerat statens finanser och kan
börja satsa nya friska pengar där de bäst behövs. Är
det då rimligt att de nya resurserna skall användas till
att anställa fler personer i vården, skolan och omsor-
gen, eller skall pengarna gå till förkortad arbetstid för
dem som redan finns på arbetsmarknaden? Eller går
det att kombinera detta kanske?
Arbetstidskommittén ansåg att det är en fråga som
arbetsmarknadens parter måste diskutera i samband
med andra frågor i löneförhandlingarna. Det har ock-
så varit regeringens uppfattning. Den frågan finns nu
med i nästan alla förhandlingar.
En annan stor fråga är flexibiliteten i arbetstidens
förläggning. Den har berörts av Centerpartiet, Folk-
partiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Arbets-
tidskommittén har också utrett den frågan.
Den första frågan vi då måste ställa oss är: Flexi-
bilitet för vem?
I första hand menar de flesta säkert flexibilitet för
verksamheten. Diskussionen handlar om arbetstid som
är kundanpassad, orderanpassad, konjunkturanpassad,
säsongsanpassad. Ett namn på flexibilitet som åtmins-
tone många kvinnor känner till är schemalagd arbets-
tid. Inom traditionella kvinnobranscher som vård,
handel, hotell och restaurang har det aldrig varit tal
om något annat än att anpassa sin arbetstid till verk-
samhetens behov.
Det nya nu är att frågan och behoven även har
dykt upp inom den traditionellt manliga delen av
arbetsmarknaden. Inga företag tillverkar längre för
lager. Det är just-in-time som gäller. Det alltmer om-
fattande internationella samarbetet kräver också en
annan typ av arbetsorganisation, t.ex. i kontakter med
andra världsdelar som har natt när vi har dag och vice
versa.
Jag sade tidigare att de flesta tänker på verksamhe-
tens behov när vi pratar om flexiblare regler för ar-
betstid. Men flexibel arbetstid är minst lika viktig för
den enskilda individen. Många väljer att jobba på
obekväm arbetstid. Det kan vara för pengarnas skull,
men det kan också vara så att obekvämt för en är
bekvämt för en annan. Familjen kanske delar på om-
sorgen om barnen så att en förälder alltid finns hem-
ma. Någon annan kanske studerar och tycker att det är
bekvämt att jobba vissa nätter och helger. Andra
kanske har en hobby som de vill ägna mycket tid åt.
För de flesta av oss varierar behoven sannolikt också
under vårt yrkesverksamma liv.
Alla våra skiftande individuella behov och önske-
mål i kombination med allt större krav på variation
och flexibilitet i verksamheten gör att Arbetstids-
kommittén menar att individens inflytande och rättig-
heter måste stärkas. Utredningen föreslår därför en
helt ny lagtext som anger att arbetstiden skall planeras
och förläggas med hänsyn till de anställdas olika
önskemål och behov. Arbetstagarnas möjligheter att
förena förvärvsarbete med familjeliv och socialt liv i
övrigt skall underlättas.
Kommittén föreslog också att arbetsgivaren skall
vara skyldig att tillmötesgå den anställdes önskemål
både vad gäller arbetstidens längd och förläggning om
det inte strider mot verksamhetens krav.
Den sista frågan jag vill ta upp är övertiden. Ar-
betstidskommittén föreslog ett sänkt tak för övertiden.
När utredningen gjordes motsvarade övertiden nästan
100 000 heltidsarbeten. Övertidsuttaget har ökat kon-
stant under många år. Även om det varierar litet mel-
lan lågkonjunktur och högkonjunktur visar trenden en
stigande kurva över åren.
Det finns också tecken på att kvinnor anställs på
en mycket låg deltid och att de sedan nästan alltid får
arbeta fler timmar eftersom verksamheten kräver det.
Deras tillvaro blir svårplanerad både tidsmässigt och
ekonomiskt. För att stävja båda dessa trender föreslog
kommittén ett övertidstak på 100 timmar med viss
flexibilitet och att all tid utöver avtalad ordinarie tid
skulle vara övertid, dvs. att det nuvarande mertidsbe-
greppet skulle tas bort.
Fru talman! Det finns mycket mer att säga om ar-
betstider. Kammaren kommer säkert att få anledning
att återkomma i den här frågan inom en inte alltför
avlägsen framtid. I väntan på det yrkar jag bifall till
utskottets förslag.