Fru talman! Vi tycker att det är hög tid att refor-
mera de regler som gäller på arbetstidsområdet. Sve-
rige har i dag en helt annan arbetsmarknad än i slutet
på 60-talet, när 40-timmarsveckan arbetades fram.
Även 1982 års arbetstidslag ter sig i dag mycket för-
åldrad. I dag krävs det större flexibilitet på arbetstids-
området. Politikerna skall bestämma mindre, och de
berörda människorna - anställda och företagare -
skall bestämma mer.
Naturligtvis krävs det regler av säkerhets- och häl-
soskäl, men det finns stora möjligheter att avreglera
arbetstidsområdet. Arbetstagare, företagare och fack
kan lösa många av de frågor som hittills har varit
statligt reglerade. Vi föreslår en ramlagstiftning som
ger stort utrymme för flexibilitet, med regler om rätt
till vila, och som medger överenskommelser om för-
skjutningar av arbetstiden inom ramen för en genom-
snittsberäknad arbetstid. Det generella nattarbetsför-
budet bör tas bort, och den enskilde arbetstagarens
möjligheter att få den arbetstid han eller hon vill ha
måste bli större.
Föräldrar som har annan anställningsform än till-
vidareanställning måste också ha rätt till tjänstledighet
för vård av barn. Vi tycker vidare att man löpande
under året enligt egna önskemål skall få disponera den
del av semestern som överstiger fyra veckor.
Fru talman! Vi tror inte att sänkt normalarbetstid
skulle skapa fler jobb. Internationellt finns inget sam-
band mellan kortare arbetstid och låg arbetslöshet. Vi
arbetar inte sammanlagt för mycket i vårt land utan
för litet. Däremot bör det framöver finnas möjligheter
för individer och grupper på arbetsmarknaden att i
större utsträckning än i dag välja kortare arbetstid
framför höjd lön. En arbetstidsförkortning som växer
fram underifrån - i sampel mellan arbetstagare och
arbetsgivare - kan öka produktiviteten.
Vissa tider i ens liv - exempelvis när man har små
barn - kanske man vill arbeta mindre, och andra tider
vill man arbeta mer. Den här typen av avvägningar
bör överlämnas till medborgarna själva, samtidigt
som de generella reglerna i samhället alltjämt bör utgå
från att det skall löna sig bättre att arbeta än att vara
ledig.
Fru talman! Åtskilliga försök har gjorts, speciellt
ute i kommunerna, med förkortade arbetstider. Det
har visat sig att man i flera fall har fått bättre produk-
tivitet, bättre hälsa och trivsel, men det har inte lett
fram till fler sysselsatta. Man klarar inte alla kriterier:
förkortad arbetstid, oförändrad lön och fler sysselsat-
ta. Minst ett kriterium faller bort.
En generell arbetstidsförkortning skulle inte leda
till fler jobb - men lönekompensationen skulle snara-
re leda till färre.
Andra argument som brukar användas i debatten
är jämställdhet, hälsa och livskvalitet.
Jämställdhet betyder för oss liberaler att man skall
få göra sitt eget val. I dag arbetar många kvinnor
ofrivilligt deltid, antingen därför att man inte får ett
heltidsarbete eller därför att ansvar för hem och barn
gör det omöjligt att kombinera med ett heltidsarbete.
Att tvångsmässigt införa en arbetstidsförkortning av
de här skälen för alla grupper är ingen lösning på det
problemet. Kvinnors krav i dag är snarare längre
arbetstid och högre lön och en förändrad inställning,
så att män och kvinnor delar på ansvaret för hem och
barn.
Beträffande hälsoskälet vet vi att många arbeten
leder till belastningsskador såväl fysiskt som psykiskt.
Att se en arbetstidsförkortning som lösning på det
problemet vore helt fel tänkt. I stället måste man änd-
ra och förbättra arbetsmiljön.
Livskvalitet betyder olika saker för varje person -
mer fritid för en del, mer pengar i plånboken för and-
ra. Mixen måste var och en få bestämma själv. En
liberal arbetstidsreform vill ge människorna mer makt
över sina egna liv.
Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till re-
servation 2.