Fru talman! Det är egentligen en väldigt märklig
situation att diskutera arbetstiden vid denna tid på
dygnet och med denna kamp mot klockan, eftersom vi
har en deadline varje kväll. Det känns också ganska
märkligt att diskutera arbetstidsfrågor utifrån ett be-
tänkande vars betänkandetext upptar litet mindre än
en och en halv sida. Den sista dryga sidan avslutas
med: Utskottet avstyrker med det anförda samtliga nu
behandlade motionsyrkanden. Några argument för att
avstyrka någonting ges egentligen inte.
Man kan fråga sig: Hur blev det så här? För oss i
Vänsterpartiet är det en oerhörd besvikelse. Efter
valet 1994 var detta en av våra absolut största frågor,
som vi också hade uppe i diskussioner och förhand-
lingar med regeringen. Det tillsattes en arbetstids-
kommitté dels för att införliva EU:s arbetsdirektiv och
hitta tekniska lösningar för det, dels för att diskutera
och studera effekter av arbetstidsförkortning. Överti-
den var också där ett viktigt moment.
Det kom en utredning. Resultatet har remissbe-
handlats, och vi har väntat på förslag från regeringen
sedan i höstas. Vi var ganska övertygade om att det
skulle komma ett förslag nu i början på våren, senast i
mars, men som utskottet självt skriver på s. 11 i be-
tänkandet: Enligt vad utskottet inhämtat under hand är
det inte sannolikt att en proposition i arbetstidsfrågan
lämnas före riksdagsvalet hösten 1998.
Det är som om det inte bara är en tidsangivelse
utan som om regeringen inte vågar komma med ett
förslag före valet. Så har också situationen tolkats av
delar av fackföreningsrörelsen. LO har utomordentligt
starkt kritiserat att regeringen mörkar, för så upplever
jag är fallet.
De frågor som står på dagordningen gäller arbets-
tidens längd. Hur lång skall arbetstiden vara? Det
varierar väldigt mycket. Det varierar mellan arbets-
plats, och det varierar mellan individer. Vad vi har i
Sverige är en lagstiftning om normalarbetstiden.
Det låter på Christel Anderberg och flera andra
här som om det vore något jättekonstigt att ha en
arbetstidslagstiftning som reglerar hur det skall vara
om man inte annars är överens. Jag tycker att Sverige
har en mycket bra tradition som har en arbetstidslag-
stiftning med skyddskaraktär, men som man kan gå
ifrån i kollektivavtal om man finner det ändamålsen-
ligt.
Vi fick först tiotimmarsdagen. Vi fick därefter åt-
tatimmarsdagen. Sedan fick vi fyrtiotimmarsveckan.
Det är dags att gå vidare, och det av en mängd olika
skäl. Jag skall kort återkomma till dem sedan. Arbets-
tidens längd är någonting som skall regleras. Det är
dags att nu ta nästa steg. Vänsterpartiet föreslår tret-
tiofemtimmarsveckan som normalarbetstid.
Den andra frågan gäller övertiden och övertidens
reglering. Vi har enligt lag möjlighet att arbeta en del
övertid. Vi har möjlighet enligt avtal och dispenser att
arbeta ytterligare mera övertid. Övertidsuttaget är
rekordstort under den tid vi har rekordarbetslöshet i
Sverige.
Vi i Vänsterpartiet har tagit upp detta fenomen
väldigt ofta. Vi har lagt fram förslag om att man skall
reducera den lagenliga övertiden. Vi har krävt en
halvering till 100 timmar, 25 timmar i månaden, men
vi vill naturligtvis bibehålla dispensrättigheter så att
man kan klara av situationer som man inte rår över -
olyckor, leveransförseningar och vad det mer kan
vara.
Det gäller också frågan om förläggningen. När
skall man kunna arbeta? Vem bestämmer hur jag skall
arbeta? Vilken flexibilitet skall kunna åstadkommas
ur arbetsgivarsynpunkt och individuell synpunkt?
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är bra att det
finns grundregler som säger när man får jobba och när
man skall jobba om man inte kommer överens om
någonting annat. Vi tycker inte att det är rimligt att
som i Arbetstidskommitténs förslag genomsnittsbe-
räkna på tio veckor. Det ger en oerhört stor maktför-
skjutning till arbetsgivarens fördel om man har det
arbetstidsmåttet och den genomsnittsberäkningen vad
gäller förläggningen.
När man angriper en lagreglering om arbetstiden
angriper man i väldigt hög grad det fackliga inflytan-
det och löntagarnas rätt att påverka sin arbetstidssi-
tuation. Inflytandet är någonting oerhört viktigt. Det
är egentligen där som den fackliga kritiken har riktat
de skarpaste angreppen mot Arbetstidskommitténs
förslag.
Min fråga till Laila Bjurling är: Varför kom det
inget förslag nu? Varför vågade man inte lägga fram
förslag vare sig om förläggningsfrågor eller inflytan-
defrågor? Varför kunde man inte ta ett nappatag med
övertidssituationen eller ha en synpunkt om arbetsti-
dens längd och arbetstidsförkortningen?
När det gäller lag och avtal vill Christel Ander-
berg inte ha någon lag alls. Det lät som om det var
något helt orimligt att vi hade lagar. Vi har alltid haft
lagar, och det har man i de flesta länder. Utifrån det
har vi i Sverige ovanligt stora möjligheter att göra
avvikelser i avtal.
Det handlar om arbetstiden. Det är väldigt mycket
en fråga om effektivitet. Har man väldigt lång arbets-
tid är effektiviteten inte så god. Det handlar också om
jämställdhet. Hur ser arbetstiden ut? Vilken arbetstid
är betald, vilken är obetald? Vem ansvarar för det ena
respektive det andra?
Man behöver inte titta mycket på arbetstidsmönst-
ret i Sverige för att se en oerhört ojämlik könsfördel-
ning. Man kan titta på välfärdsuttag och vinster med
ökad fritid. Man kan titta på vad demokratiska möj-
ligheter kan innebära när människor får mer tid att
delta i samhällslivet och det sociala livet.
Det finns så mycket som bör diskuteras när man
diskuterar arbetstidsfrågorna. Det är inte bara fråga
om jobben. Men det gäller också jobben. Det är helt
fel att inte arbetstidsförkortning skulle ge positiva
sysselsättningseffekter. Det har det givit i de kom-
munförsök som har genomförts. Det har vi sett hittills
i Kiruna, i Växjö och i Stockholm. De försöken är
helt olikartade, men det har givit sådana effekter.
Självklart blir det olika kostnader beroende på hur
mycket sysselsättningseffekter som uppstår. Vänster-
partiet kommer återigen inför valet och i samband
med vårbudgeten att lägga fram förslag, måhända med
någon annan teknisk konstruktion. Det handlar då om
att också ekonomiskt omfördela och inte bara arbets-
tidsmässigt omfördela. Vi kommer att göra mycket
stora vinster. En mycket stor del av vinsten ligger
naturligtvis i att nedbringa den passiva kostnaden för
arbetslösheten.
Vänsterpartiets förslag kommer i framtiden, lika-
väl som de är det i dag i de motioner som här av-
styrks, att vara att begränsa övertiden och göra överti-
den successivt dyrare. Arbetstiden är billigare när den
ligger inom normalarbetstidsmåttet och successivt
dyrare därutöver.
Arbetstidsmåttet sänks till 35 timmar. Det kräver
en rejäl finansiering. Vi väljer en metod med sänkta
arbetsgivaravgifter. Man frågar oss: Hur kan ni göra
det? Är ni galna? Nej. Det är en vanlig teknik. Frank-
rike har just lagstiftat om detta, och Italien kommer
att lagstifta. I Tyskland har man inom stora delar av
arbetslivet 35 timmars arbetsvecka. Resultaten är
goda empiriskt när jag ser de utredningar som det
tyska AMS har förelagt oss.
Hur många jobb blir det? Det beror naturligtvis på
vad som händer i omgivningen. Låt mig direkt säga
att det inte räcker med att förkorta arbetstiden. Vi
måste arbeta flera timmar. Vi måste ha en bättre efter-
frågan. Vi måste ha en konkurrenskraftig industri. Vi
måste ha en hög utbildningsnivå.
Det är alla de moment som vi brukar ha med i en
tillväxtinriktad sysselsättningspolitik. Men det räcker
inte. Vi måste fördela de arbetade timmarna mer rätt-
vist bland löntagarna och i befolkningen. Det blir inte
mindre sysselsättning av det, Christel Anderberg. Det
blir en rättvisare fördelad sysselsättning.
Vi har i flera år föreslagit försök - det har vi också
gjort i den motion som avslås här - och vi har anslagit
pengar för att få en bredare försöksverksamhet i olika
branscher och sektorer, eftersom produktivitetsresul-
taten och sysselsättningsresultaten är så olika beroen-
de på förutsättningarna. Jag tror att vi i framtiden inte
kommer att ägna oss så mycket åt försök utan åt en
radikal omställning genom en arbetstidsreform.
Någon argumentation görs, som jag sade, inte i ut-
skottet. Man noterar att regeringen inte kommer med
något förslag före valet och utgår från att regeringen
återkommer i frågan. Man säger att detta förmodligen
är en fråga för arbetsmarknadens parter. Ja, det är det
- när väl det politiska systemet har slagit fast grund-
bultarna. Så har vi alltid haft det i Sverige. Varför ge
upp den metoden nu?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3,
som innehåller en hel del av våra synpunkter på ar-
betstiden, i första hand behovet av en arbetstidsför-
kortning.