Fru talman! Det här blev en något abstrakt och
märklig diskussion. När man lyssnar på
diskussionen kan man få intrycket att det som nu
kommer att ske för knappt en femtedel av de
boende i Sverige beror på att Socialdemokraterna
har varit med om en uppgörelse som egentligen
tolkades olika. Jag vet att Mikael Odenberg har
blivit något slags hjälte i olika läger, när han skrev
debattartiklar där han över huvud taget var emot
den här besparingen.
Vi har under tiden efter den s.k. underbara natten
kunnat konstatera att Sverige är på väg utför i en
allt större utförsbacke. Samtidigt fanns det
tolkningstvister om uppgörelsen, vilket man kan
diskutera och skylla på vem som helst. De som satt
med under den här underbara natten kanske inte
riktigt hade klart för sig vad konsekvenserna av den
skulle bli. Man skulle fortsätta att diskutera
frågorna, och i det medverkade bland andra jag, i
vår gruppstyrelse. Då var det enkelt för oss att
konstatera att om man skall minska kostnaderna
för de boende så måste det fördelas på ett sådant
sätt att alla är med och betalar. Det är ganska
enkelt.
Nu är det de knappt 20 % som bor i de dyraste
bostäderna i Sverige som får vara med om att
betala, vilket en del här kallar för lindrigt. Jag vill
påstå att det är ungefär som med mannen med
hunden: man kuperar svansen tre gånger.
Man säger att det blir lindrigt därför att man skjuter
upp det till 1994, 1995 och 1996. Men vad är
''lindrigt''? Låt mig ta ett exempel: En
bostadslägenhet, en 3:a, som är byggd 1991
kommer under 1994, 1995 och 1996 utöver de
ordinarie nedsättningarna av subventioner att få en
hyreshöjning på en tusenlapp. Detta sker i ett läge
där man redan i dag bor i de dyraste bostäderna
som är producerade under de sista åren. Vad är det
som är lindrigt i en situation när man lägger
bördorna på de människor som redan i dag har det
svårast?
Man kan hålla på och skylla på
Socialdemokraterna. Men vi har sagt att man
ibland, på olika områden och med utgångspunkt
från hur Sverige har förändrats och krisen på
bostadsmarknaden, måste ompröva de beslut man
har fattat eller uppgörelser som man har träffat.
Den verklighet vi lever i har inte förbättrats sedan
man diskuterade uppgörelsen, och sedan gick ju
Sverige åt skogen på grund av devalveringar och
annat.
Verkligheten har förändrats. Uppgörelsen har på
många områden svikits av de borgerliga partierna,
inte minst på skatteområdet. Människor får det allt
svårare att klara av sina boendekostnader.
Bostadsrättsföreningar går i konkurs. Detta är vad
det handlar om. Man kan skylla på
Socialdemokraterna. Men det som ni nu här i dag,
utgår jag från, kommer att driva igenom, kommer
att innebära en ökning av månadskostnaderna för
en 3:a, byggd 1991, med ungefär en tusenlapp.
Från det att man flyttade in 1991 kommer de som
bor i en sådan lägenhet att drabbas av en
hyresökning på mellan 2 600 och 2 900 kr/månad i
de senast byggda husen, medan andra som inte
finns inom subventionssystemet kanske slipper
undan. Detta är vad förslaget handlar om. Sedan
kan man hålla på och säga att det blir lindrigt eller
att det är Socialdemokraternas fel. Men i dag när vi
skall trycka på knappar handlar det om att vi inte
vill ha de här indragningarna. De drabbar
människor som bor bor i fastigheter av de här
årgångarna på ett orättvist sätt.
Vi kan naturligtvis i en framtid vara beredda att
diskutera hur vi skall göra besparingar, men det är
helt oacceptabelt att i dag göra indragningar utifrån
den verklighet vi lever i. Den verkligheten lever
tydligen inte alla borgerliga partier i.